FIGHT BACK

Fick en kommentar av Simone som undrar om jag inte får hjälp mot min ångest som skapas av lycka som jag skrev i förra inlägget.
Jag skriver nu hur min kontakt med psykvården varit genom alla år.
När jag var 13 började jag på BUP och fick känslan av att de inte trodde jag mådde dåligt, det var bara en tonårsnich.
När jag började prata om att det är något fel på mig så skrattade de och skyllde på puberteten.

Jag bytte psykolog efter ca 2 år och denna psykolog verkade okej till en början, men även där kände jag att jag inte blev tagen på allvar.
Gav upp detta med hjälp och körde ännu hårdare med mitt självdestruktiva beteende.
När jag var 17-18 något så var jag med om många traumatiska händelser och min ångest ökade till en nivå jag inte trodde var möjlig.
Sökte hjälp igen och denna gång via mitt jobb där vi hade tillgång till gratis psykolog 10 gånger.
Efter det så var han svindyr! Privat psykolog. Mycket bra men jag hade inte råd att fortsätta hos honom.

Hittade en annan psykolog som var den sämsta jag någonsin mött.
Under periden 15-21 års ålder så hade jag klippkort på akuten-efter vad alla trodde var astma.
Det skrevs ut bricanyl och pulmicort. Jag fick även köpa en PEF-mätare för att blåsa och föra diagram morgon och kväll.
Det visade sig sen vara paniångest och all medicin plockades bort.
Men jag fick ingen ursäkt från varekn läkare, skolsköterskan, skolkuratorn eller vanliga psykologen.
Nu menade de att jag skulle må bra för jag hade ju ingen astma.. Nähä.. Men ska jag inte få hjälp att bryta min ångest då?

Tydligen inte.
När jag var 25 som först fick jag antidepressiv medicin och jag träffade en psykolog som inte gav mig något. Då jag har väldigt svårt att prata om mina problem så satt jag och pratade om djuren. Hon lät mig göra det.
När jag sen flyttade till nuvarande ort så blev både depression och ångest 10 gånger värra. Jag fick dock en bra psykolog och blev sen inskickad till vuxenpsyk där jag nu går under utredning på bipolär sjukdom och borderline.
De säger även att jag har agorafobi, PTSD och vanlig depression.
Åker in på psykakuten och blir inlagd en vecka.

Nu mår jag KASST! Men jag känner att hjälpen är här nu, efter nästan 20 års ihärdiga försök.
Så. Ålder 13. Jag märker att något är fel!
Nu. Ålder 30 påbörjas utredningar om vad som är galet.
Jag har alltså bara där väntat i 17 år.

Och totalt 20 år har jag väntat på att få hjälp med allt jag finner jobbigt. 20 års väntan är över.
ÄNTLIGEN någon som tar mig på allvar.