FIGHT BACK

Jag satt på facebook och tittade på bilder å slogs genast av ren och skär avundsjuka.
Folk på korten såg så himla glada och lyckliga ut.
Alltså, på riktigt. Äkta glädje.

Undrar ibland hur det känns att kunna gå ut, skratta, umgås och vara äkta glad.
Visst, jag har varit ute och haft kul, skrattat och varit glad.
MEN, detta ordet men finns där.
Detta men är då denna känsla av oro, skräck och otrygghet som ligger och gror.
Varför ska dessa känslor finnas där? Jag vill kunna slappna av och ha kul.
Men det är som att jag hela tiden måste vara beredd på det hemska som kommer att hända.

Sen då, dagen efter. Då har jag nästan ångest för att jag var ute och hade kul. För OM det hade hänt något så hade jag varit till allmänt åtlöje.
Folk skulle peka och skratta ÅT mig.

Nu har jag varit i detta träsk och bråkat med mina demoner i 20 år.
Det bör väl vara Min tur snart att må bra?!? Eller är det för mycket begärt?

Jag kan nästan få dåligt samvete över att jag mår dåligt.
Jag har ju egentligen ingen anledning att må som jag gör, eller jo... jag har lite hemskheter i bagaget, men jag käpmar inte som så många andra med tuffa saker.

• De man läser om som har barn som är svårt sjuka
• De stackare som av någon anledning överlever sina barn
• De som lever i fattigdom och svält
• De som blir föräldralösa i unga år.

Jag har inget av detta.

Varför ska då Jag må så dåligt?