JAG VILL HA JOBB..

Nu drabbades jag av tanken att jag vill ha in lite rutin i mitt liv.

Jag vill ha ett jobb att gå till, veta att jag får lön den 25:e varje månad.
Jag vill ha arbetskamrater, en chef man gnäller lite över men som man ändå tycker om.
Jag vill också kunna ha nedräkning till semester, ha betald semester så man kan åka någonstans.

Jag vill kunna köpa en tågbiljett och åka till lite nya ställen, ta dagsturer till närliggande städer.
Jag vill kunna gå in på Ica, plocka mina varor och sen ställa mig i en kö för att få betala, hälsa glatt på kassörskan.
Jag vill kunna köpa en biljett till en konsert och stå där i folkmassan och njuta.
Jag vill kunna gå på min systerdotter-dotters dop i augusti och inte störas på allt folk.
Jag vill kunna ringa till Sara och säga"Kan jag komma i morgon?" och sen dagen efter sätta mig på bussen dit.
Jag vill kunna åka till min mamma och hälsa på.
Jag vill kunna träffa mina vänner och familj i Stockholm och sitta på ett café en heldag och tjôta.

Jag vill, jag vill, jag vill...

Att denna ångest ska förstöra så mycket.
Folk säger ofta, men det är bara att rycka upp dig!
Vadå bara, om det nu hade varit så bara, då hade jag väl inte gått hos psykolog, jag hade inte ätit massa psykpiller, jag hade inte åkt in på psyket 3 gånger på 5,5 vecka.

Hade det varit så enkelt så hade det inte funnits några psykologer, för de hade inte behövts.

Jag hatar såna klämkäcka kommentarer.
jag önskar verkligen att det var så lätt. Jag vill må bra.

-Jag vill ha ett jobb-

Men vägen dit är lång.. Jag kämpar, jag kämpar verkligen.
Det är ofta som så, 1 steg framåt betyder även 5 steg bakåt.

Jag tror det inte finna någon som kämpar så hårt med livet som vi som lider i det tysta.
Vi som mår psykiskt dåligt.
Vi kämpar hårdast.

En sak som är simpel hos en frisk person, ex ringa försäkringskassan är en sak som för oss ofta kräver veckor av mental förberedelse.
Ett samtal som allt för ofta slutar i ren ångest, för de trycker ner oss djupare än djupast.

Fan, Att livet ska vara så svårt att leva.




Kommentarer
Postat av: F R I D A-what it's like to be me

jag stör mig också väldigt mycket på dom som säger 'ryck upp dig' till svar brukar dom få 'men må som mig då. du klarar en dag. en kväll. max. mer klarar du inte. om du fortfarande tycker ryck upp dig är en bra mening efter det, ja, då kan du komma och säga den til mig' det är så sjuk! om det bara var att rycka upp sig.. då hade det som sagt inte funnits någon som mådde psykiskt dåligt...



må så bra det går. kram.

2010-07-19 @ 17:46:02
URL: http://fridamarklind.blogg.se/
Postat av: Jazzy

Du har så rätt, alla vi som lider i det tysta lider verkligen! Bara en sån simpel sak som att gå upp ur sängen varje morgon kräver ibland en sådan ansträngning att man måste vila efteråt! Men en frisk människa kan aldrig förstå våran smärta, vårat lidande, aldrig nånsin...

2010-07-19 @ 21:40:24
URL: http://jazzyjazzy.blogg.se/
Postat av: Fia

fan vad jag känner igen mig i dig



du får gärna adda mig



Mvh Fia

2010-07-20 @ 21:32:40
Postat av: Maria Nilsson

Nästan lite "komiskt" att folk säger ryck upp dig när man mår psykiskt dåligt, bevisar hur lite människor vet om psykiska sjukdomar.

Ingen säger ju till någon i rullstol -upp och hoppa med dig, lite klarar du nog

2010-07-21 @ 08:45:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0