Jag funderar på att flytta. Har haft en liten plan på Falköping, men samtidigt så lockar det att flytta hemåt.
Jag saknar min familj.
Rebeccas första år har jag typ missat helt, något som känns jobbigt.
Sen lindas 2 barn, Leon och Zelda. Zelda har jag träffat 1 gång. Leon har jag inte träffat så mycket mer.
Sen alla andra syskonbarn, syskon, mamma, pappa.

Sen min absolut finaste bor i Stockholm.
Min fina Jenny..

Jag vet inte... Jag trivs i Vara.
Men den enda som jag egentligen träffar är Johan.
Jag kommer sakna Varafolket.
Men, familjen. Jag har bott långt ifrån familjen sen 2004...

Min fina syster. Mina bröder.

Hur göra?

'

Diakonen ringde tidigare och frågade om jag ville följa med till Larv för att laga mat och äta tillsammans.
Det jag jag, 2 diakoner, 2 kvinnor och en ytterst liten Hugo.

De andra åt kokt potatis med matjesill som jag inte tycker om så jag fick bog.
Inte fel.
Funderar på att sticka till församlingshemmet på måndag för då har de café.
Alltid bra om jag kan komma ut lite.

Så, måndagar café eller himlagott.
Tisdag, torsdag och lördag - löpning med Henrik och hans bror.
Onsdag och söndag?
Ska nog kontakta stallet igen. Se om jag kan komma dit på dagarna.

Sen ska jag visserligen ut och springa när ångesten blir för svår.
Och fatta då vilken grym kondis jag kommer få..

I morgon är det dags för psykologen, men jag vet inte.
Det känns meningslöst på något sätt.
Hon förstår inte hur gärna jag vill ha hjälp.
Hjälp att hantera ångesten.

Som det känns nu så vill jag bara skära sönder armarna eller göra något annat som gör ont.
Har visserligen en sak.. Pilla sårskorpor.
3 av de nyaste gör ASONT att pilla bort..
Men, kan jag låta bli? Nej, Såklart inte...

De 2 som är mest lockande att pilla på kommer jag inte åt då själva skorpan ligger på tok för djupt.
Men det är väl kanske bra..

Hur som, nu ska jag hem.
Sova.
God natt

'

Jag vill ha internet hemma nu.
Men får snällt vänta tills på torsdag..

Jag ska ta och åka hemåt nu, men först till Eric och lämna ciggen till honom.

Sen vill jag skriva. Skriva ner exakt vad som rör sig i min skalle just nu, men det går inte.
Det är svårt.

Men, kanske kommer ett inlägg från mobilen sen.
Kanske sitter här senare med. Det märkt.

Hur som.. Life sucks!

'

Ikväll har det gått 1 vecka sen jag skar mig sist. Och jag har inte skadat mig på något annat sätt heller.
Jag mår riktigt kass, men jag har klarat mig.
Igår höll jag på att falla. Jag köpte nya rakblad.
MEN, jag lämnade tillbaka dom efter någon timme bara.

Träffade läkaren idag och hon färlängde min sjukskrivning med ytterligare 3 månader.
Känns skönt. Jag klarar inte att jobba.
Jag vill börja på DBT i Falköping. Men jag tillhör Lidköping.
Jag har gått i tanken att flytta till Falköping.
Dels för att allt jag behöver inom psyk finns där.
Bättre där än här.
Sen har jag 2 kompisar som bor i Falköping som också går på DBT så att ha de med skulle vara en liten trygghet.

Men. Vara. Jag trivs i Vara men tror samtidigt att jag måste tänka på var jag ska ta vägen, var jag kan bo och må bra.

Hur som. Nu ringde diakonen. Hon undrade om jag ville med på Himlagott ikväll.
Det är 2 diakoner och några andra som lagar mat tillsammans.
Det kanske vore något. maten är ju ett ångestmoment för mig.
Ska tänka på saken. Hon ringer igen senare och hör hur jag känner då.

Nu ska jag fixa lite kaffe.
'

Jag bör ta efter Jazzy, när hon får ångest så tränar hon.
Jag menar. Jag kan ju lika gärna börja springa när ångesten är olidlig..
Fast, ge sig ut och springa mitt i natten kanske inte är så smidigt..?
Hur som, jag köpte ju löparskor för ett tag sedan och jag Har använt dom men inte så mycket...
Aldrig sen jag flyttade till Vara.

Men, jag vet inte Var jag ska springa? Har ingen lust att springa på asfalt, men alla bra ställen ligger typ långt utanför Vara och jag vill att jag ska kunna köra direkt när jag kommer utanför dörren.
Vill inte behöva dra hur långt ut som helst för att springa.

Vad mer kan man göra? Jag vill inte ha hemmaträning. Jag vill komma ut.
Sen vintern, vad kör man på då?
Bra är också att man kanske går ner lite till i vikt..
Det är lite en bonus typ..

Kom gärna med mer träningstips som inte kostar massa pengar..

'

Hösten är här och med den alla sjukdomar å skit.
Jag vill inte bli sjuk.

Jag vill bli frisk.
Jag orkar snart inte.. Jag ger upp.
Drar något gammalt över mig.

Mår så förbannat dåligt..

'

Ingen bra dag, men jag tänkte att kameran kanske kan mota bort de negativa känslorna.
Som vanligt tar jag mest naturfoton. I detta fall bara växter.
Men det är tacksamma objekt.


Första höstlöven som jag sett.. eller reagerat över iaf


Nypon.. Fint tycker jag


Blomsterarrengemang i närbild..


Lite kärleksört


Jag skulle vilja ha en egen kamera.
Med ett vanligt objektiv och ett makroobjektiv.
Jag är sjukt svag för närbilder.
Och naturobjekt.

Pappas fel antar jag :)

'

Ja, i natt efter timmar av ångest, massa medicin, samtal till psyk så var jag redo för sömnen.
Det var Då jag märkte vad som pågått under lång tid.
Grannarna hade fest. Inte grannarna i samma hus, de på andra sidan gatan.
Om man blundade så hamnade jag i Ordenshuset i Björnlunda och jag var 11 år.
Det var mellanstadiedisco.

Hur som. Det slutade med att jag gick upp, slängde på mig kläder och åkte till Erics lägenhet.
Jag ville sova. Och det fick jag här.
Hoppas på en bra dag idag.. Det är sol och det bådar gott :9

'

Att kampen mot rakbladen ska vara så jobbig.
Inte det att jag tänker på att skära mig hela tiden.
Nu är det bara allt annat. Maten.
Jag vill kunna förklara.
Jag vill kunna sätta orden på hur det känns.

Tårarna rinner inombords.
Allt brukar vara lättare efter att man fått gråta, men jag Kan inte.
Mina tårkanaler är igenmurade känns det som.
Det är så grått. Så dystert. Så ledsamt.

Haft en tanke på att flytta till Falköping. Eller Lidköping.
Men. Jag vet inte.
Skulle sakna Vara. Tror jag. Eller folket.

Snart dags att åka hem. Hem till min lägenhet som luktar ångest.
Det är en fin lägenhet. Den ligger bra.
Men jag trivs inte i den.
Kan inte förklara varför. Det är bara ångest.

Jag flyr. Flyr från verkligheten.
Jag orkar inte kämpa hur mycket som helst.
Inte ensam.
Jag är så trött.
Jag är så ledsen.

Varför är det så här?
Var det meningen att mitt liv skulle vara så här?

Jag vill bara bort.
Men vet inte var.
Allt värker, min själ värker.
Mitt inre är svart. Segflytande tjära rinner i mina ådror.
Jag vill bort.
Jag vill... Jag vill ha en kram av min syster.
Jag behöver en Monica.

'

Jag uppskattar verkligen mina bloggsystrar och deras fina kommentarer!
Vi peppar varandra och sånt tror jag är viktigt.
Nu är det lördag, vilket betyder att jag inte har skurit mig på 4 hela dagar. Idag är dag 5.

Men, nya jobbiga tankar dyker upp mer och mer.
Maten. Matångesten.
Den är ny. Den blir lite tuffare för varje dag.
Inte så att jag håller på att utveckla en ätstörning. Det tror jag inte.
Det är bara det att...Jag känner ångest av att tänka på mat.
Alla mat.

När klockar närmar sig 15-tiden, då är det dags.. då börjar tankarna kretsa kring just maten.

Är det som så, att är man självdestruktiv så byter man ut ett dumt sätt mot ett annat?
Vad ska man isf välja?
Ska jag skära mig?
Ska jag bränna mig?
Ska jag dunka huvudet i väggen?
Ska jag tugga sönder insidan av munnen?
Ska jag sluta äta?

Igår var en dag som var jobbig. Riktigt jobbig.
Men kvällen blev lite uppmuntrande genom...ehm... sms av Fredrik ;)
hehe... Tack för en trevlig kväll hörru.. ;p

Men... 12:38
Vad ska jag äta ikväll då?

'

Nu är det nereåt igen, så jag tar och kryper in under en gråsten eller så...

'

Fick en fin kommentar av Frida.. Så långt har jag inte tänkt innan hon skrev det..

Målet är väl att inte skaffa fler ärr. Och det är en bra belöning att slippa dom.. right? Jag tror på dig.kramar.

Det är väl det enda målet jag behöver.
Jag kan titta på mina armar och njuta av att det inte tillkommer nya.
Så den dagen då jag inte har några sårskorpor att pilla på är en stor dag.
För det lär dröja..

Idag är i övrigt en off dag.
Började bra, men nu känner jag hur oron kryper i hela mig.
Det är inte alls kul. Denna vecka har varit bra till nu.
Ska jag aldrig få ha längre än 1 vecka att må bra...

Jag blir så ledsen... jag VILL så gärna må bra och jag har verkligen Kämpat denna vecka och det har lyckats.
Men nu...jag känner hur jag dalar...

'

Jag fick en fråga på Facebook av min kusin:
Du är så duktig! (Räknar du upp eller ner egentligen och på vilket sätt firar du när du nått målet?)

*STOLT*
Jag har nu klarat av 3 dagar.
Lång väg kvar, abstinensen kommer bli tuff men jag Måste klara det denna gång...
Jag får INTE falla tillbaka denna gång med
Jag får INTE ersätta det med att göra mig illa på annat sätt
Jag får INTE ersätta detta med Något dumt sätt..

Nu grabbar jag tag i livets stege och ska Inte släppa taget, Inte falla tillbaka!!

'

Värsta obehagligt.. Igår fick jag sms av en som var inlagd på psyket samtidigt som mig.
Vi har haft sporadisk kontakt, eller.. Han har kontakt med mig och jag tycker bara han är lite...obehaglig.
Så vid 15:30-tiden igår fick jag sms av honom, då står han utanför min lägenhet.
Jag messade att jag inte var hemma.
När jag sen kommer hem strax efter 22-tiden så står han fortfarande å väntar på mig...

10:45 idag blev jag av med honom.
Jag har bett honom att INTE höra av sig, men senast för 5 minuter sen fick jag ytterligare ett sms.
Nu är han på väg att lämna Vara. 2 mil till fots.

Nej, jag tycker det hela känns mycket obehagligt.
Han har skickat MASSOR med sms sen vi blev utskrivna, ringt en hel del nu på slutet.
Förra veckan köpte han massa saker, mat bjöd ut mig på mat och gav mig pengar.

Men i morse så lyckades jag bli av med honom.
Sen blev dagen mycket trevligare.
Hoppas den fortsätter så...

'

Jag behöver lite hjälp och jag hoppas att jag hinner se någon kommentar innan jag åker hem.
Ja, jag har ju då gjort mig av med rakbladen.
Jag måste sluta skära mig.

Men, jag måste ha något att göra ikväll (och kommande kvällar) för att hålla tankarna på en sund nivå.
Jag måste sysselsätta mig med något.

Kanske kan ge mig på att brodera lite. Det är dock svårt, men...
Sen sticka. Det funkar åt ena hållet, sen kommer de aviga maskorna som får mig att ge upp.
Jag klarar inte för svåra saker, för då ger jag upp och är tillbaka på ruta ett.
Så snälla!

Vad ska jag sysselsätta mig med..?

'

Fick en akuttid till psykologen idag.
Skulle dit på torsdag egentligen, men jag klarade inte att vänta så länge. Ska dock dit på torsdag igen.
Finns vissa saker som jag MÅSTE bearbeta oavsett hur ONT det gör.

Min skeva syn på killar är ju rätt förstörd pga det Micke utsatte mig för.
I mina ögon är det så att killa ska slå och våldta.
Så är det. Så när jag väl har pojkvän så går jag som på nålar och bara väntar på första slaget.
Första våltäckten. Första förnedrande ordet.
Ju längre tid det tar och inget händer så blir jag rädd.
Rädd för att killen håller band på sig själv, så när han väl ska göra något så blir det ordentligt.
Så, låt säga.. Jag träffar en kille som är rent underbar så Kan jag inte slappna av.
För slaget kommer. frågan är bara när.

Sen bristen på stöttning hemifrån och motarbetandet av MINA drömmar som jag en gång hade.
Det är en del av det som vi ska jobba med.
Jag hade mina drömmar när det gällde val av yrke.
Men då mina drömmar var sk "killjobb" så blev man ständigt motarbeted.

Känns nästan jobbigt att skriva det, men...mamma fanns inte direkt där som mammor ska.
Idag har vi kontakt. Jag har erkänt att jag skadar mig.
Men det är inte direkt så att jag ringer mamma när jag mår dåligt.
Jag vill kunna göra det, men det känns falskt.

Nu känns det lite bättre.
Jag hoppas att kvällen blir lugn. Jag vill kunna sitta hemma och slappna av och njuta, men..
Det är svårt.
Tack igen till min bror.

Hans, du är GULD värd!!!


'

Kvällen igår då.
Som väntat blev det kaos.

Det är så sjukt otäckt när jag hamnar i min "bubbla"
Vet inte hur jag ska förklara den.
Jag går målmedveten runt i min lägenhet, tar fram min handduk (den röda så klart), mitt rakblad, sätter mig tillrätta i soffan.
Jag är medveten om Att jag skär.
Men jag känner INGET. jag är helt avstängd.

Ingen ångest, ingen glädje, INGENTING
Det otäcka är att trots att jag är medveten om Att jag skär, så kan jag inte hindra det.
Det bara blir.
Tänk om jag nån gång hamnar i samma "bubbla" och skär nerifrån och upp, på armens insida.
Tänk...
Fan, jag är rädd. Jag är rädd för mig själv.

Ringde psykakuten - efteråt.
De sa att jag verkade då så pass lung (klart man är lugn med lugnande i kroppen och nyskuren) så de tyckte att jag Fick komma in OM jag verkligen ville.
Men de tyckte att jag skulle ringa min psykolog idag direkt på morgonen.
Så det gjorde jag och fick en tid redan i eftermiddag.

Vet inte vad som kommer hända.
Det märks.

I´m bad... Crap!

'

Min bror är bäst!
Hans heter han. Bara så ni vet.

Han är den som står ut med mig.
han ska nu börja ringa mig varje kväll bara för att kolla läget.
Känns som att många andra flyr.
Jag ber Aldrig om hjälp när jag mår dåligt.
Jag drar mig undan.

Min bror kommer nu alltså ringa (eller skicka sms) för att kolla läget.
Det gillas.
Känns skönt att ha någon iaf.

Sen. Jag vill faktiskt in. Behöver in.
Men, vem ska ta hand om Yamas?
Jenny, men hon bor i Stockholm. Yamas kräker och skiter ner hela bilen den korta turen som är till veterinären.
Hur ska då en bilresa på 30 mil gå.
Så nej. Snällt av henne, men det funkar inte.

Fan. Katten ÄR underbar, men ibland är det bara till besvär att ha djur.
Nej, Yamas är INTE till besvär. Men hade jag inte haft honom så hade jag lagt in mig.
Utan att tveka.
Det går inte nu.

'

Inte svart, inte vitt.
Jag bara är.
Nu börjar dock smärtan i bröstet komma.
Straffet för en bra dag.antar jag.

jag har varit hemma hela dan, med undantag för en liten promenad med kameran.
Sen har jag suttit vid datorn, lekt lite i photoshop och läst.

Nu. jag här, Johan snett bakom.
Precis som det ska vara.
Nästan.
Det finns inget kaffe, så det blir inget surfkaffe. Bara surf.
men.

ja. Jag har verkligen inget att komma med.
Det är dock rätt skönt.

'

Jag är så sjukt djupt nere i deppträsket nu.
Har varit där allt för länge nu, men igår kändes det bra under hela dagen, så pass att jag starkt trodde på en vändning. Men.. säg den lycka som varar...
Blev lek med knivar på kvällen som straff för att jag mådde bra på dagen.

Det är verkligen så det känns. Jag får inte må bra, inte ens för bara några få timmar.
Då kommer ångesten värre än någonsin på kvällen.
Och inte finns någon att ringa.

Eller jo, jag VET att det finns några kan kan ringa och att en av dom skulle komma direkt om jag bad om det. Men, där har vi min svaga punkt. Må dåligt, det gör man ensam. Man blandar inte in någon annan.
Mår man dåligt när man har någon brevid sig, då biter man ihop. Sen bryter det loss totalt när ensamheten väl kommer igen.

Jag är så förbannat less på detta nu. Jag orkar snart inte mer.. Jag gör verkligen inte det. Jag är inte stark längre. För jag orkar inte ens kämpa mer.
Jag tar mig upp varje morgon, men jag bara längtar tills jag får sova igen. Sova och hoppas att allt ska vända. Men det vänder ju aldrig.

När är det MIN tur att må bra? '

eller vad man säger.

Well... bra att kniven var slöare än jag ville.
Fan. Måste ta hem de rediga grejerna.
Kvällarna är jobbiga.
Sjukt jobbiga.

Läkaren som sydde min arm fick mig att känna mig så dum.
Ha typ sa att
”Jag trodde de flesta i Din ålder hade slutat med att skära sig”

Tack! Så vadå, ett 20 år invant beteende ska man sluta med bara för att man passerat 30?

Det vore lite som, nu har jag haft ångest i 20 år, så nu får det vara bra.

Nej, det kändes lite kränkande. Så nu när jag skär mig så skäms jag inte längre för vad folk ska tycka.
Nu skäms jag för mig själv.
Jag är gammal nog och bör inte ha detta beteende.

Men hur slutar man.
Säg till en tung narkoman idag att ”från imorgon ska du vara drogfri utan hjälp”

Skulle det funka?
Nej, jag tror inte det...

Av / På
Allt / Inget
Svart / Vitt




Mörkret kommer över mig
Vinden viner i håret, ner över mitt tårfyllda ansikte
Ångesten, som en tung klump som pressar över mitt bröst
Jag vill ha Dig, tätt inpå och aldrig släppa taget.
Jag vill somna sked, utan att ha dig där.
Din närvaro kväver mig

Lämna mig, låt mig vara ensam
-Du går
Din frånvaro skrämmer mig.
Kom tillbaka

Ångesten, den styr mitt liv.
Rakbladen, ligger där, mjukt och lätt i min hand
Det glider försiktigt över min arm
Blodet rinner - vackert
Ångesten lättar, men bara för en sekund

Jag vill se ljuset
Jag vill komma till den ljusare världen, den där man får må bra

Jag brukar undra just det...
Hur känns det att må bra?
Hur känns det, att vakna till en ny dag och se fram emot vad den har att erbjuda?

'

Jag vet inte så mycket om borderline, mer än att Jag har det.
Men jag hittade en bra sida om det ---> HÄR <---

Ibland stör det mig så fruktansvärt att just JAG fick detta.
men ibland så.. Tjaa..vad ska man säga...?
jag bryr mig inte.

Idag är en dag där jag inte bryr mig om något.
Igår var det ångest.

Nu är jag bara hungrig och likgiltig till allt.

Jag vill ha mat..

'

Jag orkar inte.
Jag vill inte behöva KÄMPA varenda jävla dag!
Jag vill inte må så här dåligt som jag gör
Jag vill inte känna av ångesten vareviga dag.

Är det verkligen för mycket begärt?
Förtjänar jag inte mer?
Vad har jag gjort för fel?
Är det något i min uppväxt som gjort att det blev så här?

Jag mådde ju dåligt redan Innan jag blev utsatt för övergrepp.
Det förvärrade läget kanske. Men innan dess då?
Vad var det som gjorde att jag redan för 20 år sedan valde att dra rakbladet över min unga, rena hud?

Jag var 11 år.
Jag var blott 11 år när min självdestruktiva sida vaknade.
11 år. Jag skar mig medans mina jämnåriga lekte och hade kul.
De visste nog inte ens vad ångest innebar.

Varför berättade jag inte hemma om hur jag mådde?
OM jag gjort det, då hade jag kanske fått hjälp redan då.
OM jag hade gjort det så hade jag kanske mått bra idag
OM jag hade gjort det, hur hade mitt liv sett ut idag?

om, om, om, om.......

Nej, nu bär det upp till Johan, vi ska se School of rock!

'

Andreas vad här till idag.
Jag har mått så dåligt, inte haft någon ork alls så det slutade med att jag blev för tråkig så Andreas valde att åka hem tidigare.
Så, nu sitter man nästan å skäms över läget.

Jag skäms för att jag mår dåligt.
Jag vet att jag inte ska göra det, men jag Gör verkligen det.

FÖRLÅT ANDREAS!!

Idag är en dålig dag!
Vill bara lägga mig och gråta.

Det gör ont i mig.
Orkar inte ha det så här..

Psyket nästa?

'

Min fina vän Jenny har erbjudit sig att adoptera Yamas undertiden jag ska få bara tänka på mig själv, må bra och ev. läggas in.
Jag tror jag behöver en inläggning egentligen!
Vill inte, men jag litar inte på mig själv.

Jag tycker så synd om Yamas som är så mycket ensam bara för att hela lägenheten känns ångest!
Ensamheten knäcker för hårt!
Jag vaknar, ger honom mat och åker hemifrån!
Vill lixom inte vara där.
Det är INTE rätt mot Yamas! Jag har så dåligt samvete för det.
Måste vara hemma mer med honom, men det får mig att må ännu sämre!

Nu är Andreas här (min systerson) och då känner jag inte efter alls.
Jag har kopplat in autopiloten och jag vet vad som brukar hända när jag kan återgå till mitt vanliga liv.
När han åkt hem å jag slappnar av så brakar helvetet lös!
Jag har varit där förut lixom...

Jag hatar allt detta just nu... jag vill kunna lita på mig själv.
Jag vill kunna gå en hel dag utan att ägna rakbladen en enda tanke!!
Det är där mina tankar snurrar nu.
Mina fina rakblad...
Där snackar vi hat-kärlek!

Nä, nu måste jag hem till ensamheten.
Pussa på min fina katt..
Han möter mig med sitt ljudliga spinnande varje gång, bara glad att se mig.
Verkar inte ens bitter för att han är ensam..

Men vad rör sig i hans vackra huvud?
Vad tänker han om allt?
Förstår han att matte mår så dåligt och därför inte orkar vara hemma?

Tänk om han kunde berätta...

Jag älskar honom. Min underbara, vackra prins-Yamas!! ♥

'

Var på möte idag, AF och FK.
I morgon är jag utskriven från AF och på lördag ska jag ringa till FK och sjukanmäla mig.
Sen ska de besluta om jag är berättigad sjukpenning eller inte.
Hon från FK trodde INTE det skulle bli några problem.

Hade Per på besök i morse. Han köpte lite nödvändigheter till mig, kaffe, cigg och min magmedicin.
Snällt!

Annars... Jag vill... Ja.. det vill jag..
Men vad..?

Annars...
Rätt off! faktiskt. Som vanligt.
'

Jag är ensam snart.
Måste hem till Yamas och brottas med mina demoner.
Jag orkar inte med dom..
Sakta och plågsamt sliter de livslusten ur mig..
Det gör så ont.

Jag försökte skriva ett peppsvar till Marina i hennes blogg, hon skrev att hon är svag.
Då, när jag skrev det så tänkte jag att, Vi är STARKA!!
Varje dag är en KAMP!
En kamp att överleva.
De som är friska och mår bra, de lever utan större ansträngning.
Men vi, vi som är psykiskt sjuka, vi som alltid känner oss svaga.
Vi KÄMPAR varje dag.

Så vi alla måste tänka på hur starka vi faktiskt är!!
Även fast det inte känns så.
Jag försöker ta det till mig, men det är svårt.
Jag vill inte behöva kämpa.

När man kämpar som vi gör, då hinner man lixom inte njuta av livet.
Man bara kämpar.
Man andas trots smärtan i bröstet som ständigt finns där.
Jag vill också kunna njuta av vardagliga saker.
Kunna uppskatta en promenad genom parken
Kunna uppskatta att sitta på ett café med vänner
Kunna sätta mig på ett tåg och bara åka bort

Men, jag är inte där.
Visst, jag har följt med vänner på bilturer till olika ställen för att se mig omkring, men ena delen av mig uppskattar det verkligen, men den andra, starkare delen av mig vill bara åka hem!
Hem till tryggheten.

Men, VI KÄMPAR PÅ!!
En dag, när jag är frisk, (friskare) så ska jag försöka tänka tillbaka på denna tid som varit (är) så fruktansvärt jobbig och försöka hitta något positivt.
Men just nu känns det omöjligt!


'

Jag fick en rolig serie visad för mig, försökte hitta den på nätet utan resultat, men den är ganska lätt att förklara.
Det var Trendz

Två grisar står och pratar, varpå den ena grisen säger: "Personligen har jag inte det minsta emot muslimer"

haha.. Den var lite kul :p

'

Bortbjuden på middag idag. Hos Jerker.
Hoppas han bara bjuder mig, utan Ågren.
Då kanske det kan bli bra.

Fick en fråga som kommentar, Vad det är som gör att detta året har varit så mycket värre än tidigare år.
Jag kan inte svara på den frågan helt öppet, för då måste jag lämna ut vissa människor.
Det är inte okej.

Men jag kan säga som så att jag har av olika anledningar varit tvungen (eller frivilligt valt) att inte visa hur jag egentligen har mått.
Det har varit mycket stress runt om mig.
Olyckliga saker som har hänt.

Jag har mått dåligt länge, men aldrig så dåligt som jag mått det senaste året.
Vet inte, hur mycket orkar man?
Jag vet, jag har skrivit den frågan förr..
Jag tänker den hela tiden.

Orkar inte hur mycket som helst..
Orken är borta.

I morgon möta med AF och FK.
Jag har varit sjukskriven sen februari, men är fortfarande inskriven på jobb-och utvecklingsgarantin.
Så mina dagar där har börjat gå mot sitt slut.
Då undrar jag, när dagen kommer och jag inte är sjukskriven, var ska jag då få pengar ifrån?
Min sjukskrivning går ut sista augusti.
Hoppas det blir ytterligare förlängt.
Jag klarar inte att jobba

Jag klarar knappt att leva.

Hur som.. Dagen har hittills varit blandad.
Trevliga saker som hänt, mindre trevliga saker också.
men så är det..

Får leva på det trevliga ett tag till..

'

När ska det vända?
Jag känner lixom hur jag vill dö.
Men samtidigt som döden skrämmer mig.

Det Går inte att välja antingen eller.
Leva eller dö.
Leva är smärtsamt, det vet jag.
Men att dö vet jag inget om.
Kanske är därför det känns så lockande.
Men, det beror på Hur man dör antar jag.
Det får inte vara plågsamt.
Jag har lidit tillräckligt nu känner jag.

Jag kan känna att jag egentligen vill och behöver läggas in.
Men katten då... Finns ingen som kan ta hand om katten.
Han skulle behöva en annan familj.
Jag kan inte ge honom allt det fina som han förtjänar.
Då jag inte klarar att sitta ensam hemma så resulterar det i att han är mycket ensam, vilket ger mig enorma skuldkänslor.
Men vem kan köpa honom?
Jag vill ju ha honom, men samtidigt inte.
Han förtjänar något så mycket bättre.

Det är smärtsamt att tänka så.
Jag har en tanke på att ge upp det finaste jag har.
Men samtidigt så vill jag inte släppa honom.

'

3 timmar sen Andreas kom.
Jag har Verkligen gått ner mig sen sist vi sågs. Jag är inte den där "glada" som han minns.
Idag klarar jag inte teater längre.
Kommer dessa jobbiga känslor så kan jag inte längre dölja dom.

Jag mår inte alls bra idag. Jag vet inte hur detta ska gå alls.
Jag känner bara för att krypa ner och dra något gammalt över mig.
Det gör ont i hela mig.
Det smärtar i hela mig.. Jag är trött.. Så trött.
Jag mår illa av och till.
Jag måste ha min morgondricka, men jag har inte råd att köpa och utan den kollapsar min mage.

Ångesten.. Det river såna djupa hål i hela mig.
Konstigt att ingen kan se såren, för de Finns där.
Djupa, slafsigt köttiga och infekterade.

Men, de syns inte.
Tänk vad mycket lättare det hade varit om de var lika verkliga för de friska som de är för mig.
Då hade man kanske blivit bemött med lite mer förståelse.
Men om de inte finns där, hur kan de då göra så satans ont..?
Hur lagar man det?
Hur tar man bort demonerna som bor i mitt huvud?

FAAN!! jag orkar inte mer.
Jag klarar inte detta själv..

Kan någon hjälpa mig upp.. Jag sjunker bara mer och mer..

2 veckor kvar tills jag ska till psykologen igen.

2 veckor är en halv evighet.

Jag kan inte själv. kan inte, kan inte, kan inte....

 

'

 

Det är sant, man Kan få det...
Denna låt, klobeklädda manshänder som klöser upp längs nacken.
Gåshud.
WOW!!

En vän till mig gör egna smycken.
Visar lite av hennes alster här, besök henner blogg här



Besök hennes blogg för information om priser

'

Jag vill skriva av mig.
Jag har i huvudet HUR jag vill skriva, men jag får inte ut det.
Det sitter fast...

Jag har iaf gjort ett schema. Ett livsschema.
Jag ska fylla i vad jag ska göra varje dag och jag har satt MAX 3 timmar/dag till dator.
Men sen behöver jag något att fylla ut tiden med.
Men vad?
Ni får jättegärna komma med förslag.
Inget som är för lugnt. Jag har sån oro i kroppen hela tiden så det kan inte vara pyssel, sticka, måla å såna saker.

Nu flyr jag verkligheten.
Jag sitter vid datorn, men jag Måste börja leva.
Jag klarar inte det jättesociala.
Jag träffar Johan. Det är dit det sociala sträcker sig.
Sen hälsar jag på Eric ibland.

Jag hoppas jag kan få detta med stallet.
Vara där och arbeta 4-5 timmar mån-fre.
Men sen då. jag Måste göra något.

Vad gör normala människor?
De som är friska, om de dessutom är lediga, vad gör man.?
Jag sitter vid datorn, städar och tvättar.

Just nu har jag bara så mycket ångest i kroppen.
Det gör så ont. Att andas gör ont.
Ångesten är verkligen en fysisk smärta som inte går att lindra med värktabletter.
Det som hjälper är rakblad.
Men jag ska INTE skära mig.
Men jag vill... Jag vill, vill, vill men vill inte

Hur mycket ångest ska en människa stå ut med?
Hur mycket depression är normalt?
Jag kan bli så avundsjuk på de som mår bra.
Några vänner till mig är på Liseberg idag.
Tänk, de åker dit, går in och har kul.

Men jag vill göra sånt, men hur ska man våga?
När ska jag klara sånt?

Jag vill bara gråta. Slå mig hårt.
Jag vill resa mig, borsta av allt mörkt och gå vidare.

Kassörskan på Ica sa något bra.
Om någon säger att man ska "ta sig i kragen, rycka upp sig"
Svara, "Jag har ingen krage att ta i, den måste först växa ut"

Jag är så trött på detta..så trött och ledsen.
JAG VILL MÅ BRA!

Vad är det som gör att vissa människor ska må så här?
Vad är det som gör att vissa människor glider fram på livets våg och lyckas med allt?

Har Gud något lotteri, du lyckas, du ska misslyckas...??
Jag känner verkligen inte något stöd av gud.
Han har verkligen svikit mig.
Så som jag försökt att nå honom, så finns han inte där längre.

Jag var honom trogen i många år, sen lämnar han mig.
Tack som FAN!

Jag ska inte försöka hitta honom nu.
Jag ska satsa på att må bra utan honom.
Sen kanske.. Man vet aldrig.
En dag kanske han kommer tillbaka.

Nu ska jag gå till Johan, fina, fina Johan.
Han är snäll. Vi ska spela nintendo.
Jag är så förbannat glad att jag har honom. Han finns där, sådär kravlöst.
Så som alla ska ha det. Jag har sagt det förr, men han betyder så mycket för mig.

'

Dagen igår var bra, fram till sen eftermiddag.. Då kom ångesten som en explosion.
Har aldrig cyklat hem så fort, var tvungen att ha mitt Theralen.
Låt sen i soffan, skakade, grät å hyperventilrade ett bra tag..
när jag väl lungat ner mig någorlunda så såg jag himlen.. fram med kameran..





Jag satt igår och tänkte att det senaste året har jag haft ångestkänningar mest hela dagarna med lite undantag för riktig panikångest. Dagligen! I ett år..
Ångest kände jag av för första gången för ca 20 år sedan. Panikångest fick jag första gången när jag var 15.
När jag var från 15-20 år behandlades jag för astma, som de då trodde att det var Innan JAG fattade att det handlade om panikångest.

Hela detta år har varit helt katastrofalt!!
Så dåligt som jag mått sista året har jag nog aldrig mått...

När ska Jag få må bra?

'

Igår var tankarna många.
Jag känner mig inte mycket klokare idag, men efter att ha pratat av mig med Johan och sen pratade med min förra fru som dels känner mig väldigt bra och dessutom är GRYM på psykologi så kändes allt mycket bättre.
Hon fick in många vettiga tankar i min skruvade hjärna.

Ibland är det bra att ha kvar sina ex. Igår var en sån dag.
påtal om ex, min förra sambo, Yamas husse ligger ju på ett korttidsboende så vi skulle hälsa på honom. Yamas, som är en väluppfostrad katt vet att man inte ska komma tomhänt så han gav husse en alldeles färsk spya, rätt i sängen ;D
Han vet hur man charmar..
Vi skulle ut sen på uteplatsen och en farbror som var inlagt blev så glad över att få se och klappa en katt så han började nästan gråta.

Nu sitter jag hemma hos Eric som vanligt när jag bloggar... Rastar kaffebryggare och dator.
Snart dags att bege mig hem till mitt, laga mat och förbereda tvätten tills i morgon..
Men inte än. Johan sa just att vi måste fylla på våra magar med lite mer kaffe, så det låter som en mycket bra idé.

Sen har jag blivit dålig, jag kommenterar dåligt sen jag flyttat.
Jag läser fortfarande era bloggar, men jag hinner inte med att kommentera så förut.
Längtar tills jag har internet hemma.. Och hemtelefon.. Och pengar på mobilen.
Just nu har jag inte något av detta så jag är verkligen låst...

*

Var ju hos psykologen innan.
Pratade om utredningen.
Jag blev så ledsen.. Har nu fått min diagnos.

Jag har Borderline. Troligen även ADHD
Pratade med mamma igår och hon reagerade med Ilska. som vanligt.
Läkaren har fel, fel, fel. I hennes ögon.

Måste hon reagera med ilska. Okej om det är hennes reaktion, men visa inte dessa känslor för Mig.
Det är JAG som är borderline! Jag, jag, jag! Inte du!
Det är Jag som har en personlighetsstörning. Inte du! Det är din misslyckade dotter!

Fan. jag vet INGENTING om borderline, mer än att jag har det.
Och att många med borderline är självdestruktiva.

Sen då? Vad innebär det?
Varför har jag ingen att prata med om detta?
Nu känner jag mig mer ensam än på länge.
Jag behöver någon. Finns du där?

'

Dagen började okej. Jag sov i Erics lägenhet inatt då Jenny och Minus sov i min lägenhet.
Var upp till Johan igår kväll/natt och skrattade gott..mest för att jag var så övertrött..
Att man kan ha så kul med en cykelpump visste inte jag :D

Idag då.. Svamlade utanför där lite..
Jenny och Minus åkte hem tidigare än väntat då Saga tydligen ville valpa nu och inte nästa vecka som de trodde...
De visste inte när detta skedde så när valparna ska komma är det ingen som vet.
Hur som, det var kul att ha dom här men det kändes skönt att de åkte.
Jag känner inte Minus vilket resulterade i att jag blev helt manisk och allt gick i 380.
Så efter dagsens psykologbesök så skruvades jag ist ner på -3800

Nu är det så igen.
Varför, varför, varför???
Varför ska man finnas?
Skulle inte mina vänner och bekanta bli gladare om jag försvann från jordens yta.
Jag tror det. Idag är jag övertygad om det.
Det finns ingan av de som jag kallar vänner som egentligen tycker om mig.
Det finns INGEN som kan göra det.

Mig kan man inte tycka om. Jag är så..grå..trisk..ful..äcklig..


'

Var hos läkaren på psyk idag. Vi pratade mediciner och diagnoser...
Jag fick Atarax och sen gick vi igenom min utredning. Han tror starkt på borderline och ADHD
Så, ADHD, bokstäver hit och dit, så...
jag tänkte skriva om mig genom ett alfabet...

A- ADHD
B- Borderline
C- Cellskräck
D- Deprimerad
E- Enveten
F- Färjestadare
G- Galen
H- Hetsig
I- Impulsiv
J- Julälskare
K- Kreativ ( i perioder)
L-  Labil
M- Manisk
N- Neuropsykologisk
O- Orolig
P- Paranoid
Q- Quinna
R- Rökare
S- Spattig
T- Teaterapa
U- Utanför systemet
V- Vettig (enligt Johan)
X-  Ex; är väl något vi alla har...
Y- Yamasälskare
Z- Zombifierad Z-norig enligt Johan)
Å- Åtråvärd (enligt Erc)
Ä- Älskvärd (enligt Jerker)
Ö- Ödmjuk (enligt Eric)

Har fått, som du ser.. lite hjälp..
Men om du känner mig, kommentera gärna med något som du tycker passar på mig.
Kan vara kul att höra lite annat med...

Sen då... ytterligare panik igen... Jag fattar inte att allt ska vara så dyrt..
jag har i skrivande stund 15:- på kontot. Får pengar den 27:e och till dess måste jag köpa:
Kattmat
Kattsand
Bindor

Men... jag får lära Yamas att gå på toa, jag får stå i duschen tills mensen är slut
Sen Yamas å mat då...? Han får kycklingen jag har i frysen..
Jag ska ju ändå stå i duschen, så jag får dricka mig mätt....

Det....ja.. man KAN hålla sig för skratt.

min stora panik i livet är pengabrist och nu jag jag förvisso inga pengar att oroa mig för.. För jag har inga.
Eller, jo.. 15:-

*

Jag orkar inte mer nu. var så obotligt dum i huvudet när jag skrev www.aftonbladet.se för vad skriver dom om, om inte en ny dödlig bakterie!!!
inte nog med att hösten verkar vara här, då är det snart vinter och vinterkräksjukan.
Igår morse blåste de Faran över för svininfluensan och nu kommer Denna bakterie istället.

Fan. Jag ska flytta till en öde ö och sätta nån jävla glaskupol över så slipper jag massa smittor.
Jag vill INTE bli sjuk
Jag vill inte dra på mig en massa elände.

Nej, nu ska jag hem å äta. Ska ut i det smittade samhället.

USCH!

Igår gick min ändring igenom. På facebook heter jag nu Maria Ågren Östmark.
Många vet att Ågren är synonymt med ÅNGEST!
Den andra delen av mig.
Den delen av mig som tar stor plats i mitt liv.
Det slutade med att min pappa ringde och var upprörd över att jag lagt till med ett nytt efternamn.
De trodde på fullaste allvar att jag skulle kontakta skatteverket och ändra till det på riktigt.

Nu känner jag mig som en trotsig skithög och vill ändra namn helt på facebook.
MissMagic, kanske ska lägga till det istället..
Kan vara kul. Se ytterligare mer reaktioner...

Första kommentaren: Vad menar du med Ågren, pappa och jag förstår ingenting??? Svara snart!

Jag mailade svar plus att jag var tvungen att göra en lång utläggning i telefon i morse om detta "nya namn"
Sen efter det så kom en ny kommentar från samma människa: Avstår kommentar. Man lägger inte till ett efternamn hursomhelst!

Vad säger man....?

I morgon ska jag träffa läkaren på psyk. Då ska jag diskutera mina mediciner. Ska bli intressant att se om tiden räcker. vi har 1 timme på oss och då ska jag ta upp 1. friskvård på recept 2. mina mediciner, har slutet med Buspironen pga alla utslag och den hjälper inte heller. Dricker Theralen som vatten 3. Byte av behovsmedicin, . den dämpar lite, men tar inte bort ångesten. Vilket resulterar i att jag tar Theralen flera gånger/dag än jag ska. 4. Utredningen ska fortsätta. Bipolär och Borderline misstänks. 5. Fråga om boendestödjare. Det är inte normalt att man ska gå med ångest så fort man är ensam. Så.. 1 timme... undrar om det kommer räcka för detta. Annars får nästa stafettläkare ta över då denna bara är här i 2 veckor. Läkaren inne på vårdcentralen vill inte skriva ut psykmediciner för de kan för lite om det. Ja, vi såg ju sist... de skrev ut Buspiron som inte ska kombineras med SSRI-preparat. Cipralex alltså, som jag ätit sen januari 2 typer, och inte ens det kan de hålla reda på. på psyk vill de att min läkare inom primärvården ska ha hand om medicin (stafettläkare) och inom primärvården vill de att läkaren på psyk ska ha hand om medicinerna. läkaren där som kom in denna vecka är första läkaren där sen i februari! Stabilt.. mycket stabilt... Eller inte..

Om man nu skulle vilja bytta adress in hit, hur gör man då? Kan man byta? jag fattar inte..

Jag har tänkt... Efter att pratat med Jazzy och så.. Då tänkte jag att jag vill ha hund.
Kanske inte min egna hund, det kan räcka med att vara fodervärd, ha en hund, gå på brukshundsklubb, träna lite agility och lydnad.. Ett sätt att tvinga sig ut.
Yamas då, han har inga som helst problem med hundar så där är det inga problem.

Sen..på torsdag ska jag träffa läkaren på psyk och då ska jag ta upp detta med att på friskvård på recept.
Att kanske få vara i stallet några timmar / dag.
Just hästar, de har en härlig effekt på mig. Det var länge sen jag var i stallet.
Jag har nog inte varit där sen den dagen min älskade Felix försvann.

Men nu, jag vill tillbaka till stallet.

Sen måste jag få berätta.. Jag är kär!

Och det kan jag tacka Johan för.. Hur kan det ha gått ett helt decenium utan att jag uppfattade Sabatons storhet!?

Lyssna och njut för fan!!

Ja, denna blogg handlar då om mig och hur jag mår. på riktigt.
Under den sårbara ytan.
Det är ångest, dödslängtan, depressioner, psykoser, sönderskurna armar

Sen när man får kommentarer som Bella skrev; Niceblogg:) Då undrar jag.
Vad är det som är så himla nice med min blogg?
Är hon kanske så avis på att hon aldrig får känna och uppleva glädje?
Bara känna ångest. Vakna på morgonen och samma fråga dyker upp varje dag, VARFÖR??

Eller är det ett billigt sätt att ragga läsare till sin egna blogg?
Man skriver en kommentar utan att läsa vad bloggen egentligen handlar om?

Pratar med Jazzy om detta och hon kan ägna ett helt blogginlägg om den hemska Ångest hon känner och tvingas leva med.
Då kan folk skriva kommentarer som; Hur är det :)
Jo, eftersom inlägget handlade om ångest så är det uppenbarligen INTE bra.
Varför skriver folk såna sjuka kommentarer.

Det känns verkligen så lågt..*lägre än glocalnet*

..händer saker som gör tillvaron lite ljusare :)

Tack!

Det var så länge jag fick må bra.
Eller, bra..men inte ångestfylld och sönderdeppad.
Nu.. Det är svart, dystern, glädjelöst..

Den ständiga frågan dyker upp igen.
Varför lever man?

Vad är det för mening med allt om det ändå ska vara så svart.

Det finns en klubb på facebook, den gick ut på att "vi skiter i hur dåligt du mår, sök hjälp"

Men jag ser det så här, om alla andra får skriva om hur lyckliga de är, vilken karriär de har, hur bra de mår osv.
varför får då inte Jag skriva hur jag mår på riktigt?
Å sen då.. Sök hjälp tycker de..
Men man gör ju inget annat än söker hjälp.

Nej.. nu börjar detta bli tjat.. jag ska inte tjata..

Sitter och pratar med Frida på msn nu och vi diskuterar den svenska psykvården.

Det är såå viktigt att ordna insamlingsgalor för 3:e världen, cancerfonden, faddergalor.
Visst, det ÄR jättebra!
Men varför är psykvården så himla bortprioriterad.
Varför gör man inga insamlingar för att kunna få fram en bra och fungerande psykvård.
inte bara mediciner utan forska om Varför vissa får dessa problem och Vad kan man göra åt saken.

Jag har mått dåligt länge nu. Varit självdestruktiv i 20 år, började på BUP när jag var 13 år (fyller 31 i höst).
2005 som först satte de in mediciner. Då började man få lite hjälp. Men psykologerna jag träffade hade Inte valt rätt yrke, jag kastades mellan olika. Hade ingen fast psykolog. Fick vara glad att jag hade någon.
Bara det att för varje gång man träffade en ny så visste de inget om Mig och Min bakgrund. De visste inte vad jag hade gått igenom.
Så, man fick börja varje gång med en presentation.
Jag vet inte Hur många gånger jag presenterat mig för psykologer.
Varför inte bara läsa mina journalanteckningar?

Jag läste om mina mediciner igår och jag citerar medicinen buspiron ur fass.
BUSPIRON Mylan används vid långtidsbehandling av ångest, oro och rastlöshet utan panikattacker,
Men det är ju panikattacker jag har problem med...
Dricker theralen som vatten utan effekt.
Sen detta då...
"Vad ska du undvika om du använder detta läkemedel  ?"
- MAO-hämmare, selektiva serotonin-återupptagshämmare

Om cipralex står det så här: tillhör en grupp antidepressiva läkemedel som kallas selektiva serotoninåterupptagshämmare

Alltså, dessa mediciner ska inte kombineras.

Sen semestertider.. Det finns inga psykologer på sommaren.
Vi som mår dåligt blir en belastning. Man känner sig som en enda stor belastning för att man ringer psykakuten hela tiden.
Men vad ska man göra då??
Jag har bett mobila teamet att ringa mig oftare än de gör. Nu är jag glad om de ringer 1 gång i veckan.
Men oftare får jag ingen hjälp.
Det är inte direkt så att mina demoner tar semester. Snarare tvärtom.
Vetskapen om att man inte Kan få nån hjälp är sjukt stressande

Nej, vi psykiska sjuka behöver mer hjälp, mer stod, men vad kan man göra?
Sen att samhället inte ser oss som sjuka är jobbigt med.
En psykisk sjukdom är svår, just detta att det är inget som syns.
Det är väl lättare med någon som kommer med ett gipsat ben.
Då VET man var problemet sitter. Å som det daltas då. Det ska handlas åt ägaren till det gipsade benet för h*n kan ju inte göra det själv.
MEN, ett brutet ben läker. Det tar väl 6-8 veckor. VECKOR!
Men när det är själen som är trasig, i mitt fall 20 år. ÅR!

Vi får ingen hjälp. Ingen stöttning av familjen.
ALDRIG att någon frågar om jag vill ha hjälp i affären. Att handla en liter mjölk tan ta 5 minuter, det kan ta 1 timme och många gånger har jag lämnat tillbaka denna mjölk för jag Klarar inte att stå i kö.
jag klarar det inte!
Hur många gånger mitt skafferi har varit tomt just för att jag inte klarar att handla vet jag inte.
Det är många gånger.

jag går alltså hungrig för att ingen vill hjälpa mig. För ingen Ser att jag är sjuk.

Nä, nu blev det mest blaha av detta så nu tar jag en cigg på detta!

Ensam, lugn, harmonisk.
Det är tankar som finns just nu.
Riesen i munnen och Brolle i öronen.
I fönstret ligger min kärlek. Yamas.

Just nu känns det helt okej att leva.
Vet inte Vad jag har att leva för, men det känns okej.
Jag har mina vänner. Jag har min katt.
Min katt är mitt allt.

Sen en annan grej som gör tillvaron lite spännande.
Ingen jag tänker berätta om. Det är min hemlighet.
Men, även jag bör väl få ha en hemlighet.
Så länge det får mig att må bra. Eller bättre.

''

Detta skrev jag i morse, då kände jag mig lugn.
Jag känner mig rätt lugn nu med.
Sitter hemma hos Eric tillsammans med Johan och rastar kaffebryggare och datorer.
På måndag skickas brevet till Telia om att flytta telefonen och efter det blir det lämpligast att fixa med bredband.

Vill ha bredband hemma nu.
Känner mig elak mot katten att lämna honom bara för att jag behöver åt internet och kunna prata med folk.

men... så...

That´s it! jag finns verkligen ingen mening med något.
Jag är i en sån mörk svacka så det är helt sjukt.

Jag är dock även rädd för döden. (döden alltså, inte HerrDöden)
Jag har lidit så länge i livet nu, då vill jag inte behöva lida när jag ska dö.
Jag är livrädd att bli sjuk och dö av det.

Jag vill verkligen slippa plågas.

Jag vill inte plågas genom livet
Jag vill inte plågas när jag ska dö.

Men detta livet, det sänker mig mer och mer för varje dag.

Hur mycket ska en människa orka??

*

Jag messade mobila teamet igår om att jag vill att de ringer mig oftare för jag behöver det. Så ringde de i morse och frågade om det var något särskilt som hade hänt.
Så jag berättade en del och vi pratade lite om livet i helhet.
Sen var det som vanligt, "Då ringer jag som planerat nån dag nästa vecka"

VARFÖR får jag inte mer hjälp än så?
Det är kvällarna som är värst, kan de ge fan i att ringa på morgonen när jag ändå mår hyffsat okej.
Bra, när får man må bra???

Jag sitter och pratar med Maria på msn om detta och både hon och jag har varit destruktiva och deprimerade sen innan tonåren bröt ut.
Det är mer än halva våra liv.
Varför får vi dras med detta? Förtjänar vi verkligen inte att få må bra och isf, VARFÖR???

Jag är så trött på detta. Varje morgon vaknar man och första tanken är VARFÖR?
Vad har livet att erbjuda mig? Vad har jag för mening att uppfylla? Varför finns man? Är det så här resten av mitt liv ska se ut..? varför ska man då fortsätta lida.
Varför inte avsluta allt..?
Hade jag inte haft katten att tänka på så hade jag nog inte suttit här.

Nej, jag mår verkligen inte bra!
Och jag kan inte ringa efter hjälp om det skulle behövas för jag har ingen hemtelefon och jag har inte råd att ringa med mobilen.
Så jag får sitta där, med min ångest.

Hur kommer det bli? Kommer de hitta någon medicin som fungerar?
Kommer jag få må bra?

usch...

4 augusti 2010

Jag sitter nu i min lägenhet och skriver. Men jag har inte internet hemma så jag sparar på USB-minne och lägger in i bloggen när tillfälle ges.
Nu kan jag även erkänna så smått för mig själv att jag har haft rätt hela tiden..
Killar är verkligen falska och jag ska fanimej leva som singel, bara ha nån att träffa för sex!
Only!

Resten kan jag vara utan, kravlöst sex, då Kan jag inte bli blåst.

Är det nån grej, killar Tycker verkligen att det är okej att skriva mail till andra tjejer om Hur otroligt mycket de saknar denna tjej?
Jag trodde inte det var schysst!
Absolut inte om man dessutom lovar sin partner att "Jag har inte kontakt med henne och har inte haft på länge"

Sex sex-sms:et som jag fick, om hur underbart sex han och hon skulle ha på onsdagen (detta kom för länge sen)
Den onsdagen detta underbara sex skulle ske, då var jag 25 mil från honom.
Så.. Jag vet nu, har återigen fått det bevisat.
Killar är som färs, Hälften nöt, hälften svin.

FAN! Jag känner mig så förbannat Lurad.
Att jag köpte det denna gång om hur snäll och ärlig han var när det ändå bevisades att Jag hade rätt.
Jag ska lita på min intuition i fortsättningen.

Nä, nu drar jag något gammal över mig och funderar på alla tankar som snurrar.

Klar i lägenheten!!!
Nu är det bara internet som ska fixas.
Orkar inte lägga ut bilder här, så kolla in ----> här ist <----

Det är min andra, men vardagliga blogg :)

Då var det mesta klart. Allt det viktigaste är på plats i nya lägenheten.
Det som är kvar är tv, dator och lite småplock..

Hann med en liten msn-konversation med Fredrik..

Maria säger:
Det var något om rispuffen..?
Fredrik  säger:
Japp, ska du ha båda eller den store bara
Maria säger:
Båda kanske... Jag har bara en liten soffa annars..
Hur stora är dom?
Fredrik  säger:
den ene är stor å den andre är liten 
Maria säger:
Ahh.. på så vis, men då tar jag båda

Så... Jag skulle ha båda men jag fattade inte hur stor en stor sacosäck kan vara men jag tog "bara" den stora...och nog var den stor allt :)

Men nog är den skön allt... lär tillbringa en å annan natt där :D
Men nu blir det sova hos Eric.. Känns lättare som så, ska plocka ihop min dator i morrn och köra den till lägenheten. Så jag kommer inte ha varken hemtelefon eller internet första månaden.
Bloggar från Erics lya, så bloggandet kanske ligger nere lite..

Puss å Kram

Och ett stort tack till mina flyttgubbar..