Snälla, älskade fina du!!
Ge inte upp..
Jag läste din låsta blogg och blir bara så ledsen..

Du är min lillasyster.
En syster utan blodsband dock, men snälla du..
Gör inget dumt!!




Du betyder för mycket för mig..
'

Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva.
Vill bara få ur mig en massa..

Nu är det en sån stor, tung klump i bröstet..
Det har varit lite för mycket positivt som hänt i mitt liv.
Jag är tacksam för att jag gjort allt som jag gjort, men nu ska jag ta det lite lugnare.

Jag stressar fram. Jag vill bli frisk. Jag vill kunna göra allt som alla andra klarar av..
Jag vill kunna gå ut och söka jobb, ha min lägenhet, mitt liv.

Men jag klarar det inte. Jag får fortsätta med mina svackor.
Jag vet ju vad de beror på.
Men jag vill inte ha dom...

Jag vill bara gråta ur mig allt. Men jag kan inte..
Tårarna tog nog slut i helgen.

Jag ska väl inte gnälla egentligen.
Jag har fina vänner som bryr sig, några få i familjen och en underbar katt.
MEN, Jag måste ju bo hos mamma nu och det är något som jag inte klarar av.

Jag kan känna irritation över detta då jag ska inte gnälla! Jag får inte gnälla!
Jag ska enbart vara nöjd med att någon släpper in mig

Jag kan inte med henne och det smärtar på något sätt.. Jag klarar inte av min egen mamma!
Men, hon har visserligen inte funnits där innan för mig eller mina syskon.

Sen mina humörsvängningar.. Jag hatar dom.
Hur lär man sig att vara ett med sin diagnos?
Eller är det så här för alla som fått diagnos?
Man vet att man har den, men det är fortfarande lika jobbigt?

Nu kommer säkert någon, som vanligt att säga åt mig att jag inte ska tänka på diagnosen. Att jag får det att låta som att jag vill att alla ska tycka synd om mig.
Eller att alla får diagnoser satta till höger och vänster.
Jag ska bara se mig som Maria.
Inte Maria med borderline.

Men, nu är det ju så.. Jag Är ju Maria Med borderline.
En Maria som trots frälsning, DHA, förlåtelse osv saknar sina rakblad.
Det är Grymt jobbigt ska ni veta!!

Det måste jag säga att sluta röka och snusa är såå mycket lättare än släppa rakbladen.
Jag saknar, saknar, saknar....
Saknar smärtan, saknar känslan, saknar.. Jag vet inte.
Jag kan inte ens förklara...
Eller jo, jag kan men avstår. Ni behöver inte veta allt.

Ja, jag åker iväg på helgerna. Men, det är ju inget som blir ofta att jag måste övernatta.
Men, när jag knappt får åka iväg för några timmar innan man får en snäsig fråga som låter;
"jaha, ska jag vara kattvakt igen?"

Okej. Jag stannar hemma.
Om du stannar hemma från bridgen. Varför ska jag vara hundvakt?
Jag behöver inte ta ut henne på promenader heller. Det kan du få göra om det ska låta så snäsigt hela tiden.
Men. jaja...

Jag orkar inte med mamma.
Hon blir för mycket.

Nyss frågade hon mig om jag kunde gå ut med hunden.
Så sa jag att jag tänkte hoppas in i duschen.
Då gav hon ifrån sig Världens suck, flög upp ur soffan och dundrade ut i hallen.
Så sa jag till henne att; men jag kan gå ut med henne innan duschen"

Men nej, då dög inte det heller.

VAD VILL DU ATT JAG SKA GÖRA????

Hur jag än gör så är det fel.
Inget duger.

Måste man tycka om sin mamma?
För jag kan tyvärr inte säga att jag gör det.

Hon stjälper mig bara. Jag orkar inte
'

Snart har jag varit här i 24 timmar.
Jag kokar redan.. Fan, tårarna bränner, ångesten bultar med besked.
Hur ska det gå.. Hur ska detta funka.

Jag reagerar på småsaker. Jag tål inte hennes sarkastiska ton.
Nyss frågade hon hur många fiskfiléer jag ville ha, svårt att svara på sa jag när jag inte vet hur stora de är.
Så visade jag mellan fingrarna en liten och en stor.
Så fräser hon buttert att "Tror du verkligen att såna stora får plats i påsen"

Tidigare gnällde hon som fan över att jag har haft i för mycket sand i Yamas toalett.
Sen köpte jag pålägg för Mina pengar. De pengarna som jag fick när jag sålde mina cigaretter.
Det var inte heller bra.

Tänk om hon ens skulle engagera sig i att Försöka förstå mig.
Försöka förstå hur jag funkar.

Hon kan fly om det blir för jobbigt.
Jag kan inte fly! Eller jo, jag kan fly, men då kan jag inte komma tillbaka..
Nu vill jag till kyrkan, rota i papperskorgen, för där ligger min vän..




Saknar dig.
Älskade rakblad.
Aldrig mer ska jag slänga dig.
Jag behöver dig. Nu!

'

Nu skryter inte jag enbart för att det är min katt, men han är grymt duktig.
Han försöker verkligen anpassa sig.
Smiley dock, hon vill inte ens låta Yamas gå över golven. Ska han nånstans så får han springa och samtidigt leka intte nudda golv.
Känns inte alls kul, men vad gör man.

Jag kan ju inte låta bli att tänka heller, vad gör vi om detta Inte fungerar?
Hur länge kan man förvänta sig att det ska ta?

Sen ska det gnällas så på mig.
Tänk att man har en mamma som trycker på alla svaga knappar på samma gång.
Sen blir hon typ arg för att Jag blir upprörd.
Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag vill INTE bo här.
Vill verkligen inte!!!

Men jag vill bo med min katt. Men inte med min mamma.
Det funkar ju inte.

Det är väl en sån grej man vill ska funka för det är ju ändå min mamma.
Men det går inte.

Fan vad mycket motgångar jag fått utstå sen jag kom hit..
Jag börjar känna mig svag igen.
Jag orkar inte.
'

Nu bor vi i Gnesta.
Alla dessa flytter, men nu får vi se.
Jag HOPPAS att Yamas och mammas hund Smiley ska fungera ihop!

Problemen började doch redan när vi stannade bilen.
Mamma såg mina saker och suckade djupt och frågade Hur ska allt detta få plats... Säger hon som bor i en 3:a när jag, Håkan och Anneli bott i en liten 2:a

Och du Anneli. Din kommentar till mamma var oslagbar.. Hennes min.
Hon hade inte så mycket att säga till om efter det.. haha...
'

Hur mycket prövningar är det tänkt att man som människa ska kämpa emot?
Det ena jobbiga avlöser varandra.

Nu är det boendet som måste ändras pga pälsdjursallergi.

Det värsta är,jag vet INGEN som vill ha mig och min prins.
Jag vill heller inte lämna honom till någon jag inte känner.
Jag behöver honom.

Där jag ska bo, där ska Yamas bo.

Jag vet inte... vad ska hända nu???
Mamma sa att jag och Yamas kunde bo hos henne. Men. Ett stort men.
Han kan inte vara där om inte jag är där.
Så,jag ska sitta inne i en lägenhet i Gnesta hos min mamma tills jag får en lägenhet?
Fatta ensamt..

Wohoo.. jag har yamas, mamma och hunden.
En hund som förövrigt är uppvuxen med katter.
Min katt, som älskar att leka med hundar.

Ser ni något problem?
Jag gör det inte
'

Men den skyddade som ni, ytterst få utvalda får läsa.
Och ni som på ett eller annat sätt tillhör familjen, ni behöver inte engagera er att be om lösenord.
Den är lite för svart för mitt eget bästa.

HEMLIG BLOGG HÄR