I morgon flyttar jag till Min lägenhet.
Då jag inte kommer ha internet där förrän om typ en månad så vet jag inte hur det blir med uppdateringen här.
Ska visserligen kunna sköta bloggandet från ex:et

Nu ska jag HEM en stund, sista natten på soffa troligtvis, sen blir det Min bäddsoffa i min lägenhet.
Ska bli härligt.. Ensamt, otäckt, härligt och så..
Mycket blandade känslor.

Men.. jag ska klara detta..

*

Sitter med världshistoriens snyggaste omläggning.
Johan är bra på sånt.. han var så lugn och det var lugnande för mig med..

Jag har allt en bra vän som inte dömer mig för mina misstag.
Han stöttar mig.
En sån skulle alla ha..

Så nu sitter jag här...med skammen.
Jag föll igen.
Hur ska det gå sen, bo själv, vem ska hindra mig då.
Inte för att någon kan hindra mig nu, men ännu mindre sen...

Fan

*

Nu börjar oron kännas av.
Jag har ju fått lägenhet från 1 augusti och nu börjar oron kännas av.
Rent ekonomiskt, hur ska jag klara mig denna månad?
Jag har 789:- kvar att leva på när räkningarna är betalda.

Sen då... vad gör man när ångesten river i mig?
Kommer jag klara mig utan det destruktiva?
Kommer jag klara att motstå rakbladen?

Jag är nervös, orolig, lättad.. Mycket blandade känslor..

Ska bli skönt att få egen lägenhet, få bo själv
Men samtidigt är det så skrämmande.

Det jag nu oroar mig för mest är pengarna.
Det är en hel del saker jag behöver köpa men hur ska jag ha råd?
Jag är grymt tacksam att katten inte behöver någon ny mat denna månad för den kostar 350:-

Men... det löser sig väl.. på något sätt..

Fast ska sanningen fram så känns allt jobbigt just nu.
Det finns inget som är värre än oro över ekonomin.
Oro över allt...

Fan, idag är en skräpdag helt enkelt..
Mår inte bra..

*

Ja, jag har fått lägenhet nu.
Vet dock inte vad hyran ligger på till 100% men jag tackade ja till den.
Det är inflytt 1 augusti så jag hoppas jag får nyckeln i morgon så jag kan fixa i helgen :)

Ska bli skönt men lite otäckt!!
Men det ska nog gå bra..

*

Igår kom Sara och hämtade mig för att jag skulle vara där typ så länge jag ville..
Men idag ville jag hem.

Vi har haft jättetrevligt, men då vi var inne på slöjddetaljer idag och jag hittade skalpellblad för 20:- och återvände till just Den hyllan säkert 20 gånger på 10 minuter och jag fingrade på pånboken...
Då insåg jag att jag Måste gå ut.
Jag har ett vasst föremål hemma, gömt på säkert ställe och så ska det förbli.
Jag behöver ha den tryggheten att jag Vet att det finns där.

Så, Sara körde hem mig till sin lägenhet så jag fick ta Theralen och sova lite medans hon och dottern gick runt på stan.
Sen körde hon hem mig.

Nu sitter jag och ska fixa in bilderna i min andra, mer opersonliga blogg..
Och dricker kaffe :)

*

Min vän Sara ska kidnappa mig.
Ska bli rätt skönt att komma bort, men jag kommer sakna katten..
Vet inte hur länge, om det blir 1 natt eller 1 vecka..
Men jag ska mysa med henne och hennes dotter.

Men, jag försöker uppdatera bloggen lite också..

Kram ♥

Då var det dags igen.
Jag är så ledsen, men vet inte varför.
Jag skrev tidigare om känslorna för mitt ex.
Älskar jag honom eller älskar jag tryggheten han ger.

Jag vet att jag skulle bli helt förkrossad om han hittade någon ny snart, då är lixom mina dörrar stängda.
Men jag vet ju inte ens om Jag vill ha honom.
Jag kan ju inte neka honom kärlek.

Är det så att mina tankar snurrar extra just för att vi bor tillsammans fortfarande, han är så nära inpå.
Sen har vi visserligen sex ibland och det kanske inte är det smidigaste för mig..
Bättra att vara utan för jag tror att sexet ökar mina tankar och mitt förvirrade tillstånd som jag befinner mig i.

Hur mycket ska en människa orka...?

Jag orkar snart inte mer....

*

Majoriteten av alla som läser denna blogg är mina psykiska medsystrar kan man säga och vi behöver ha lite kul ibland.

Så, kolla in ----> HÄR <---

Enjoy it...!

*

Jag behöver tillfälligt socialbidrag.
Jag och min fd. sambo bor tillsammans tills jag flyttar till egen lägenhet. (troligen 1 augusti)
Jag har inga pengar att köpa möbler för. Jag hade bara en tv, bokhylla och köksbord med mig i möbelväg. Resten är möbler som min ex sambo hade innan jag flyttade hit.

Denna månad ser det ut så här!

Hyra: 3500
Tele: 173
El: 268.50
Inläggning på sjukhus: 560
Betala tillbaka på skatten: 700:- / månaden till typ december
Facket: 582
Medicin: 309:
CSN: 1296

TOTALT 7388:50

Jag får ut ca 9150:-

1761:- kommer jag alltså ha kvar och det ska räcka till mat, mer mediciner (jag tvingas ta på räkning) och katten (jag vet att de inte tar hänsyn till katten dock)

Men, soc anser visst att jag ska klara mig.
Jag vet dock inte hur. Jag får börja med tjuvjakt och slakta djuren i källaren, odla eget vete så jag kan göra egen pasta.. Eller nåt sånt...
Fattar Verkligen inte hur de tänker

Det jag behöver är:
Soffa
Soffbord
Köksbord och stolar
Dammsugare
Säng
Och gärna någon lampa

Så jag vet inte, kan man få hjälp av kyrkan eller hjälper de till enbart med matkassar?
Eller kan man få hjälp till möbler?
Jag har fått tag på möblerna, men de ska ju betalas med..

Känner mig mer och mer nedstämd ju senare det blir.
Jag har verkligen ansträngt mig hela helgen, klara helgen utan problem så jag har varit helt avstängd.
Nu börjar allt återgår till det normala och nu...
Nu får jag inte vara glad längre..

Fan med, är allt jag säger...

Varför kan jag Aldrig få må bra?
Varför sitter mina gladperioder i MAX 1 vecka..fast vanligen bara i några dagar.
Jag är så trött på detta..

Vill bara dra något gammalt över mig nu..

*

Frida, Jazzy, Maria.F, Sara.E och Anna.K

Vilka är ni andra som läser denna blogg?

Jag har en drås lärase, men vet inte vilka, så kommentera detta inlägg om du inte nämns ovanför

Nu har helgen varit helt speedad..
Känner nu hur jag blir mer och mer off!

Jag visste det..  Så blir det alltid och det är så trist.
Egentligen ska jag på dop nu i augusti, men jag i en fullsatt kyrka...
Får se.. Jag kanske åker upp iaf, jag blir hämtad av en vän och hon kör mig hem sen.
Alla vet att jag kanske skippar dopet.
Jag vill gå, men är så rädd att förstöra allt..
Och är man rädd att förstöra så spänner man sig så mycket..

Men, jag får se!

I morgon är det måndag och då kommer J. hem från Blekinge och jag längtar!
Det är så tomt utan min amatörpsykolog / kaffesällskap...

Jaja... Nu ska jag försöka fixa lite här hemma.. Måste dammsuga.

Älskar jag dig?
Eller är det tryggheten av kärleken jag älskar?

Jag kan titta på dig och tänka att "jag älskar honom"
Men gör jag verkligen det? Älskar jag honom på Rätt sätt?
Eller är det rädslan för ensamhet som gör att jag Vill älska dig?

Lars Winnerbäck sjunger;

Jag tror att jag är mera kär i kärleken
i sig än i dig, förlåt
men det sitter mest i skallen

jag tänker, grubblar, velar
mer än känner, längtar, trånar och går åt
är jag hjärtlös och förfallen

Jag vet inte vad jag vill. Vill jag vara din vän eller vill jag vara din flickvän?
Varför ska allt vara så komplicerat?

Oron försvann så fort jag träffade pappa och Marina.
Igår var jag över till vandrarhemmet där de bor.
Sen gick vi hem hit och gosade med katten och tog en promenad.

Idag köpte de en kaffebryggare till mig, jag har ju ingen till den dagen jag själv flyttar.
Sen åkte vi till Hutla kvarn, men regnet tvingade oss kvar i bilen.
Sen fikade vi med kladdkakan jag bakade igår. :)
Ska till Hanssons och äta och sen ska vi kika i lite butiker.
Om ca 15 minuter kommer de igen.. Jag längtar..
Jag vill bara se min pappa hela tiden.

Är en sån pappagris så det finns inte.
Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Min underbara, bästa och fina pappa ♥

Idag kommer min pappa och hans fru.
Jag har inte träffat dom på 2 år och nu är jag rädd.

Rädd för att inte klara av att göra allt de vill
Rädd att få ångest och tvingas läggas in
Rädd att bli sjuk (som jag alltid är)
Rädd att det ska bli spänd stämning, första gången vi ses sen de fick veta om mitt självdestruktiva liv
Rädd att... de ska bli besvika på mig

Nej, sluta nu Maria...... Ta Theralen å lugna ner dig...

...jag har tyckt i flera dagar att jag mår bra.
Men min åsikt om att må bra är att slippa känna depression och ångest.
Det är de 2 känslorna som jag allt som oftast känner.
Nu är jag visst bara apatisk. Fick jag höra.
Och tyvärr så är det sant.

Jag skar mig igår. Ingen ångest. Ingen depression. Jag bara skar.

Så ja, jag är apatisk för tillfället.

Kan vara så att jag stänger av för att jag är livrädd att gå ner mig igen.
Pappa kommer ju. Kan INTE bli inlagd då...

Hmm.. får se hur det blir med allt.
Men jag ska få en kaffebryggare av dom :) Det behöver jag..

Jag har precis pratat med min pappa och hans fru Marina. De ska komma idag och jag har inte träffat dom på 2,5 år.
Jag mailade till Marina och skrev att jag är självdestruktiv och vill helst inte prata om det och hur mina armar ser ut, men vi kom in lite på det under samtalets gång.
Då visar det sig att min pappa var nära att ta livet av sig för flera år sedan pga depression.
Marina misstänker även att han är bipolär.

Min faster, pappas tvillingsyster tog livet av sig.
Min mamma är deprimerad.
Flera i familjen som jag inte vill lämna ut här har legat på psyket.

Så min familj har verkligen schyssta gener.

Så nu är frågan... Hur ska jag göra. Jag vill ha barn, men då det psykiska gått så pass mycket i arv så vill jag inte skaffa ett biologiskt barn.
Jag vill verkligen INTE föra detta vidare.
Ingen förtjänar att må som jag gör. Så jag har nu fattat beslutet att adoptera OM jag ska skaffa barn alls.
Just nu ska jag bara fokusera på mig! Jag ska kämpa för att få all hjälp jag förtjänar.
Sen kan jag alltid nöja mig med fyrbenta barn i form av katter.

Det var inget roligt samtal, men ändå en AHA-upplevelse.
På något sätt känns det ändå bra att få såna saker berättade för sig.
Hemskt att min pappa mått så dåligt.
Jag älskar min pappa och vill bara att han ska må bra.
Det smärtade att höra, men ändå kändes det bra.
Skönt att veta att jag är långt ifrån ensam i familjen om detta...

Nu måste jag ta en cigarett och tänka över allt detta..

Här är min prins, mitt allt.. Världens vackraste katt!

Han heter Yamas, om någon undrar.

Det finns nog inte en varelse på denna jord som kommer få lika mycket kärlek av mig som denna katt.

Jag trodde inte det var möjligt att känna sån kärlek som jag gör för honom ♥

Nu har jag varit i den djupaste svackan i världshistorien tror jag.. Iaf den djupaste ångesten som ena dagen slutade med att testa läkarens sykunskaper.
Men, när man är uppåt så är allt så fruktansvärt bra, ni vet.. maniskt.
Allt ska göras på samma gång och idag har jag ÄNTLIGEN städat och även putsat fönster igen.

Nu får man bara hoppas att humöret håller i sig mer än 1 vecka.. så brukar det vara när jag blir manisk. Då är allt underbart i ca 1 vecka, sen rasar det igen


Nog om det, nu leker livet igen

Vaknade kl 7 och hade lugnt å skönt till 10:30-tiden, då skulle jag till distriktsköterskan och lägga om såret och boka tid till att ta bort stygnen och träffa diakonen.
När jag kom hem var Jerker här och sen gick vi hem till Henrik och fikade.
Sen kom vi hem och jag hann inte mer än sätta mig ner förrän det var dags att dra och då på lägenhetsvisning.

Det var en fin lägenhet men "bara" en etta på 44 kvm. Ska vänta med att bestämma mig.. Vill helst ha en 2:a.
När jag kom hem så hann jag knappt sätta mig igen, då kom Fredrik och vi skulle hem till Henrik och grilla.

hade jättetrevligt och massa god mat bjöds det på.
Avslutade i parken med en glass och sen hem för att ta det lugnt resten av kvällen...trodde jag.
Även denna gång hann jag sätta mig, då messade Per, en som var inlagd på psyk samtidigt som mig så jag drog fram till torget och snackade med honom lite.
Men nu, nu ska jag bara njuta av kvällen..Hoppas jag..

Kände hur Ågren började krypa på mig så jag avslutade träffen med Per tidigare än jag planerat, så jag hoppas att Ågren vänder igen.. Vill inte ha honom här.

Bjussar på en härlig sommarbild :)

Är du intresserad av att köpa billiga smycken?
-Ja, jag tänkte väl det. Då tycker jag att du kan kolla in min kompis blogg, hon gör halsband, armband, örhängen och kanske en del annat.

KOLLA HÄR!!

Det är med blandade känslor..
Ska bli som ett litet test för mig, jag kommer ev få vara ensam hemma då min ex sambo troligen kommer läggas in på sjukhus en tid.
Ska bli skönt på ett sätt, men så tänker jag så här..
Tänk OM jag blir inlagd, vem tar hand om katten?
Dum fråga egentligen, för jag vet att Johan gör det.

Men sen, ska bli skönt. Ett litet test på hur jag kommer klara mig ensam.
Liten förberedelse inför den dagen jag själv ska flytta.

Sen tror jag att jag behöver vara ensam. Ha mitt kaffesällskap på dagarna, men veta att jag är ensam med.

Idag ska vi hem till en kompis, sen ska jag träffa Frida och Per som jag träffade när jag var inlagd på psyk. Ska bli lite kul faktiskt.. Mycket trevligt folk :)

Nu drabbades jag av tanken att jag vill ha in lite rutin i mitt liv.

Jag vill ha ett jobb att gå till, veta att jag får lön den 25:e varje månad.
Jag vill ha arbetskamrater, en chef man gnäller lite över men som man ändå tycker om.
Jag vill också kunna ha nedräkning till semester, ha betald semester så man kan åka någonstans.

Jag vill kunna köpa en tågbiljett och åka till lite nya ställen, ta dagsturer till närliggande städer.
Jag vill kunna gå in på Ica, plocka mina varor och sen ställa mig i en kö för att få betala, hälsa glatt på kassörskan.
Jag vill kunna köpa en biljett till en konsert och stå där i folkmassan och njuta.
Jag vill kunna gå på min systerdotter-dotters dop i augusti och inte störas på allt folk.
Jag vill kunna ringa till Sara och säga"Kan jag komma i morgon?" och sen dagen efter sätta mig på bussen dit.
Jag vill kunna åka till min mamma och hälsa på.
Jag vill kunna träffa mina vänner och familj i Stockholm och sitta på ett café en heldag och tjôta.

Jag vill, jag vill, jag vill...

Att denna ångest ska förstöra så mycket.
Folk säger ofta, men det är bara att rycka upp dig!
Vadå bara, om det nu hade varit så bara, då hade jag väl inte gått hos psykolog, jag hade inte ätit massa psykpiller, jag hade inte åkt in på psyket 3 gånger på 5,5 vecka.

Hade det varit så enkelt så hade det inte funnits några psykologer, för de hade inte behövts.

Jag hatar såna klämkäcka kommentarer.
jag önskar verkligen att det var så lätt. Jag vill må bra.

-Jag vill ha ett jobb-

Men vägen dit är lång.. Jag kämpar, jag kämpar verkligen.
Det är ofta som så, 1 steg framåt betyder även 5 steg bakåt.

Jag tror det inte finna någon som kämpar så hårt med livet som vi som lider i det tysta.
Vi som mår psykiskt dåligt.
Vi kämpar hårdast.

En sak som är simpel hos en frisk person, ex ringa försäkringskassan är en sak som för oss ofta kräver veckor av mental förberedelse.
Ett samtal som allt för ofta slutar i ren ångest, för de trycker ner oss djupare än djupast.

Fan, Att livet ska vara så svårt att leva.

Jag slapp psyk på några villkor.

1: Jag skulle hålla mig inne i helgen, undvika ställen som kan vara ångestframkallande.
2: Alla mina vassa saker skulle gömmas och nyckel gömmas
3: Jag skulle ta Theralen i förebyggande syfte
4: Eric skulle hålla lite extra koll på mig

Men sanningen blev.

1: Jag försökte bli iväglockad till parken för en fika och även ombedd att följa med till Ica-av alla ställen!
2: Sakerna låstes in, men nyckeln fick jag påpeka 3 gånger innan JAG gav den till en annan kompis
En rakkniv ser jag i detta nu.. Såå himla bra stöttning.. Men då vet jag ju var jag ska gå om det blir så... Finns ytterligare en sak som är vass som inte blivit gömd. Men det är inte mitt problem..
3. Ja, det funkar, men det är ju Mitt ansvar!
4. Ehh..,. Va??

Nej, något extra stöd vet jag inte om jag vill påstå att jag känner av. Inte av den som lovat läkaren iaf...

Varför lovar man läkaren att man ska hjälpa till om man inte gör det?
Eller är omtanken bara rent falsk, man bryr sig inte alls, men försöker visa det utåt för att det ska "se bra ut"?

Man undrar...

Jag får förklara detta!
Ågren är Ångesten
Tekla.. Ja, jag säger att Tekla kommer när jag är riktigt jävla nere, ingen ångest med sjukt deprimerad.

Maria är det namn jag fick av mina föräldrar.

Och ja, hon kan verka vara en bitch! Tyvärr... Brorsans tjej alltså..

När det gäller Theralen, jag ska ta 1-1,5 ml när Ågren är här. Jag räknade och det blir ca 38 droppar.
Så, 11 droppar är knappt någonting. Jag blir inte ens lite sömnig av det..

Annars då.. denna dagen har varit helt okej! Nu har jag dock drabbats av sjukdomsnoja då Eric är lite lös i magen.
Jag är livrädd för maginfluensa!!

Igår tog jag ju 11 droppar Theralen i förebyggande
Idag tog jag lika mycket.. Allt för att hålla Ågren och Tekla på behörigt avstånd!!

Nu ska jag ut å röka, sen bädda i ordning för natten..

..Jag slapp åka in till psyk på ett villkor.
Det var att mina vassa pinaler skulle låsas in.
Visst, allt blev inlåst och Eric skulle ha hand om nyckeln.
Men jag vet inte om man har sån koll på läget om sakerna är inlåsta och nyckeln ligger fullt synlig på bordet..
Sa till om det och då tog han nyckeln och flyttade den...till datorbordet..

Slutade med att jag sa att Jerker får ta den.
Lockelsen blir för stor att låsa upp och gömma om ena grejen iaf.
Men jag gjorde inte det.

Kvällen igår var på topp! Jag tog Theralen som jag lovat 15:45 och kvällen var lugn.
Jag, Eric och Fredrik kollade på film och jag mådde faktiskt helt okej ☺

Nu ska snart Eric iväg, så jag messade Jerker och bad honom komma hit så jag slipper vara själv.
Det är dumt att vara ensam i helgen, nu när jag faktiskt har mått så kasst.
Tänk vilka fina vänner man har...

..ja, det måste jag. Jag förstör inte bara för mig själv.
Det finns filk som blir oroliga.
Jag får så dåligt samvete mot dessa fina människor.

Nu ska jag klara helgen. Jag SKA!
Sen måste jag ringa runt på måndag. Trots att alla fortfarande har semester, men ringer jag så har jag tagit steget till hjälp!
Sen att ingen är tillbaka förrän nästa måndag, det vet jag.. Men ringa kan man göra ändå.

Nu ska jag ta ytterligare mer Theralen, tog bara 10 droppar förut. Ska ta 10 till så jag får min sömn.
Så ska jag göra i fortsättningen, jag ska ta detta i förebyggande i helgen och kanske ett tag till.
Allt för att lindra. Mota ångesten Innan den kommer.

Jag har skickat sms till mobila teamet. Skrev att de måste ringa mig. Jag kan inte vänta tills på torsdag.
De får ringa mig så sent på em de bara kan.

Jag fick en kommentar av Jazzy och var då tvungen att kolla in vem hon var och hennes inlägg var sån otrolig pepp att läsa!!

Jag citerar;

Jag som har sovit så galet bra under en vecka, varför måste det förstöras så fort morsan & A kommer hem? Varför får min ångest nya krafter så fort de är i närheten?
Under veckan som var så fattade jag inte hur lyxigt jag hade det, hur bra jag egentligen mådde, men jag inser det nu, nu när det är för sent. Jag trodde på fullaste allvar att jag äntligen hade kommit till en vändpunkt i mitt liv, att jag hade hittat styrkan inombords, men fan vad fel jag hade. Allt var bara tillfälligt, & nu är det borta.

Det kanske är så det blir för mig med! Min ångest blir bättre om jag får bo ensam, ha hand om mig själv och Yamas.
Det kanske är Exakt vad jag behöver..

Tack Jazzy för din kommentar, utan den hade jag nog inte fått läsa din blogg ☺

Måste berätta om kvällen på sjukan då...
Kom in 20:15 och satt i väntrummet ca 30 minuter innan jag fick komma in på ett rum, doktorn skulle komma om en stund sa sköterskorna, så jag bad dom skicka in Eric och Henrik.
Jag vill inte ligga ensam och ha tråkigt..

I väntan på doktorn så gick jag igenom alla skåpen, men jag fick visst inte titta på rakhyveln sa de... Snålt tycker jag :p

Sen kom doktorn när jag stod och läste papper så jag fick brått till sängen...
Han kollade lite på såret, konstaterade att de nog behövde sys.
Sen gick han ut igen och jag skuttade upp direkt, hittade ett stetoskop, lyssnade på Erics hjärta och lungor och mitt eget hjärta.. (det sa du-dunk, du-dunk).
Sen hittade jag en PEF-mätare så jag var tvungen att testa lungkapaciteten på oss alla.. Vi hade rätt bra resultat..

Sen kom läkaren in igen och där stod jag med massa saker runt mig, operationsmössa på huvudet och PEF-mätaren i högsta hugg..

Jaja... man måste ju få ha lite kul när man är där.

Sen hade jag världens bästa läkare. Han var typ lika gammal som mig..eller säkert yngre..
Tänk om alla läkare var som honom..

Måste tacka för alla kommentarer man får.
Det värmer ska ni veta.

Jag är så glad att jag slapp åka in på psyk.
Eric ville att jag skulle in, läkaren likaså.
Men då sommaren är kaotisk och de har blandat allmänpsyk med psykoser så vill jag inte in.
Det är lugn och ro jag behöver. Inte bo med folk som får sina psykoser till höger och vänster..
Visst det kanske inte är så farligt, men jag vill inte chansa. Jag pratade med Per som åkte in för nån vecka sen. Han sa att det var KAOS när han var inne och det skrämmer mig.
Så, jag SKA ta Theralen kl 16:00 idag och i morgon, på måndag ringer jag till Psyk i Vara

Jag måste se till att få riktig hjälp.. Jag kan inte hålla på så här, men det är förbannat svårt...

Är så tacksam för mina fina vänner.
Jag skäms, det gör jag...
Jag förstörde Henriks fredagkväll, han spelade tennis när Eric ringde, men han tvekade inte en halv sekund när Eric ringde honom.

Men jag skäms... Ska inte skämmas egentligen, för jag är sjuk!
Men skammen är enorm...

Ja.. Ser förjävligt ut, det gör ont och skulle nog behöva ett stygn eller fem..
Fan att jag aldrig lär mig.
Men nu är rakhyveln inlåst och nyckeln vet bara Eric var den är.

Nu ska jag väl inte hitta något som är tillräckligt vasst..
Ja, köksknivarna då, men inget mer..

Jag behöver in igen. En inläggning.. det går verkligen utför, men jag har fan inte råd med taxin.
Det är sjukt, men sant..
Fan, mitt misserabla liv...

Var fram till parken förut och fikade. Där kom känslan av att denna dagen inte kommer sluta lyckligt.
Kom nu hem från Ica och känslan förvärrades..
Ska det nu bli så igen, att jag inte kan handla även om det inte är någon kö.

Jag känner sån livsleda att det är sjukt...

Varför ska detta drabba mig? Jag känner mig så förbannat ledsen att just jag ska må så här.
Undrar varför man ens är kvar på denna jord.
Jag har mått dåligt i så pass många år och jag känner ju att det än totalt meningslöst att hålla fast vid livet tills man dör av ålder. Ska man må så här, då kan man ju lika gärna avsluta det här och nu.. På så vis mildra lidandet.
Men... jag är inte den som tar livet av mig.
Om jag gör det så skulle Yamas bli så ledsen. Han som saknade mig som en tok när jag var på psyk en hel vecka.

Nä, nu ska jag krypa ner i soffan och titta på "Hoppa Högst"

 

I morse ringde mobila teamet.
De har inte "öppet" dygnet runt, bara på dagtid.
Inom psyk på NÄL i Trollhättan har de öppet från morgon till sen kväll. Därför ringde de inte förrän i morse.
Läkaren på psyk har dessutom tyckt att de ska ringa mig varannan till var 3:e dag.
Men hon sa att hon skulle ringa igen på torsdag.

Så, jag vet inte vad jag ska säga?
Ska jag vara glad Att de ringer alls, eller ska jag känne besvikelse över att de inte ringer så ofta som jag skulle behöva? Det är ju kvällarna som är värst, vilket innebär att jag fortfarande hänvisas till psykakuten.

Som jag längtar till semestertider är över. Längtar tills psykologerna kommer tillbaka, till jag får träffa läkaren som ska fortsätta utredningarna med mig.
Är jag bipolär? Har jag borderline? Kommer medicinen börja fungera?
Hur lång tid tar det innan de hittar rätt i pillerdjungeln?
Kommer jag slippa mer otäcka biverkningar?

Det är otäckt att man klipper sönder en hyvel och skär upp armrna utan att veta Att man faktiskt gör det.
konstigt det där, man får mediciner mot psykiska problem som dessutom gör att självmordstankar och självdestruktivitet ÖKAR i början av behandlingen.

Usch.. läskigt detta...

I natt blev jag lovad av psyk att mobila teamet skulle ringa mig ikväll.
Nu är klockan 22:22 och jag tror jag kan sluta vänta...

Varför blir man ständigt lurad av psyk?
Att vara patient inom psyk på sommaren är verklien en pina!

Alla tar semester och man bli bollad fram och tillbaka..
Men vi som lever med dessa demoner får klämpa ännu hårdare på sommaren, för denna personalbrist är ett stressmoment som heter duga.

Men men... får se om de ringer i morgon.. jag fortsätter vänta.
Ikväll är det lugnt.. Tekla verkar vara kvar på psyk..
Men hon kommer nog tillbaka skulle jag tro...

Idag när jag hade vaknat så sa Eric att jag inte får duscha ensam så länge jag bor här.
Så, in i duschen förut, skulle dessutom raka armhålorna och det skulle jag få göra helt öppet, något jag inte gick med på.
Gav min sönderklippta hyvel till Eric och sa att en hel hyvel kan jag inte göra något med och tången låg på behörigt avstånd för mig.
Kändes lite konstigt, jag är vuxen och klarar inte av att duscha ensam.

Hur blir det när dagen kommer och jag ska bo själv?
Jag kan ju inte gå hem till mitt ex varje dag för att duscha. Lite privatliv vill jag ha.
Men om det skulle vara så att jag får en boendestödjare så kanske det blir som idag. Jag får inte duscha när jag är ensam? Men rakhyveln då, ska den vara inlåst på nåt sätt eller hur ska man lösa detta?

Igår när jag skar mig, jag hade ingen ångest. Jag mådde inte uselt.
Jag..mådde inte alls. Jag var avstängd. Jag klippte sönder hyveln, plockade ut ett rakblad och skar mig flera gånger innan jag vaknade upp ur mitt konstiga tillstånd.
Jag såg på min arm, mitt blodiga rakblad och kände mig bara tom.

Brukar ångra mig efteråt, tycka att det känns förbannat skönt, men ändå ångerkänslor.
Igår kände jag Ingenting!
Nu börjar jag bli rädd för mig själv.. Det var otäckt.
Jag har aldrig varit så avstängd som igår..

Pratar med en i familjen nu på msn.
Hon förstår inte vad jag har i Vara nu att göra bara för det är slut mellan mig och Eric.
"menar absolut inget illa.. men familjen är viktig att ha nära när man inte mår bra"
Jaha.. jag har mått dåligt i 20 år och aldrig känt något stöd från familjen.

Varför skulle det bli annorlunda nu för?
Blir det skillnad bara för att man har legat på psyk?
Om de inte har funnits där förut så behöver de inte komma nu.

Jag har mina vänner. Vänner i Vara och Skara.
Det är inte bara "kompisar" utan de är riktiga vänner som visar att de finns där och bryr sig om mig.
Jag är så tacksam att jag har dom... och det hoppas jag att de förstår.
Eric, Johan, Jerker, Henrik, Fredrik, Marlén, Anna, Sara, Carina,
Sen några lösa med, som jag inte pratar med riktigt lika mycket..

Tack!

Åkte in till psyk igår kväll.
Först in på akuten för de skulle kolla om jag behövde sys, men det gjorde det inte. Räckte med omplåstring.
Ena såret tvekade hon lite om dock.

Sen upp på psyk där jag pratade med läkarna men inget hände och jag fick åka hem.
Blev utskriven 04:30

Det enda som är sagt är att mobila teamet ska ringa mig ikväll och att de ska ringa 3 gånger i veckan under 14 dagar. Vad som händer sen vet jag inte.
Jag ska ringa till biståndsbedömaren och prata om en typ personlig assistent, så jag har en trygghet när jag flyttar sen och bor själv

Sen måste jag ringa vårdcentralen igen angående mina mediciner.
Men det får vänta. Nu ska jag sova lite.. Känner mig lite trött..

Jag skulle bara duscha och klippa tånaglarna..
Inte klippa sönder rakhyveln... FUCK!

Jag är så misslyckad, men evigheters väntan är över.
Nu sitter jag är och funderar på varför det blev som det blev..

När ska jag lära mig att be om hjälp när det känns jobbigt?

Fast nu var det som härrom kvällen.. ingen ångest, vill bara...
Vet inte.. Låta det rinna ur mig..
Typ låta ångesten rinna ur innan den ens har kommit.
Vet inte hur jag ska förklara..

Jag är bara besviken på mig själv..

Urdrag ur fass angående medicinen jag äter nu;

Du som är deprimerad kan ibland ha tankar på att vilja skada dig själv eller begå självmord. Dessa symtom kan förvärras när du börjar behandlingen, eftersom det tar tid innan läkemedel av den här typen har effekt,

Kontakta snarast läkare eller uppsök närmaste sjukhus om du har tankar på att skada dig själv eller begå självmord.

Måste läggas in..igen.
Men jag vägrar Falköping, så nu hoppas jag på Trollhättan.
Väntar på sista telefonsamtalet, sen får vi se vad som händer..

Jag har fått massa kliande utslag som biverkning av min medicin.
De vill lixom inte ge med sig så jag tänkte ringa till läkaren och fråga om detta plus fråga varför det inte gör någon direkt nytta.
Har förvisso bara ätit Seroquel sen 7 juni, men någon effekt bör man väl märka nu.
Sen är det ju en annan grej, jag utreds ju för bipolär och ny tydligen även för borderline.
Har man bipolär så ska man inte äta SSRI-preparat och det gör ju jag.

Hur som, behöver prata med läkaren om detta.
Ringer till vårdcentralen på min hemort men de säger att jag får prata med läkaren på psyk i Falköping där jag var inlagd just för att det var där jag fick börja med Seroquel.
Ja, då ringer jag till psyk i Falköping, men de menar att eftersom jag är utskriven så är det nu primärvården som jag ska vända mig till.

Känner mig som en studsboll mellan 2 enheter.
Ingen har med mig att göra tydligen.
Tur jag iaf har medicin nu så jag klarar mig länge. Då kan de fortsätta att bolla mig fram och tillbaka...


TILL ALLA IDIOTER INOM VÅRDEN!

Fick en kommentar av Simone som undrar om jag inte får hjälp mot min ångest som skapas av lycka som jag skrev i förra inlägget.
Jag skriver nu hur min kontakt med psykvården varit genom alla år.
När jag var 13 började jag på BUP och fick känslan av att de inte trodde jag mådde dåligt, det var bara en tonårsnich.
När jag började prata om att det är något fel på mig så skrattade de och skyllde på puberteten.

Jag bytte psykolog efter ca 2 år och denna psykolog verkade okej till en början, men även där kände jag att jag inte blev tagen på allvar.
Gav upp detta med hjälp och körde ännu hårdare med mitt självdestruktiva beteende.
När jag var 17-18 något så var jag med om många traumatiska händelser och min ångest ökade till en nivå jag inte trodde var möjlig.
Sökte hjälp igen och denna gång via mitt jobb där vi hade tillgång till gratis psykolog 10 gånger.
Efter det så var han svindyr! Privat psykolog. Mycket bra men jag hade inte råd att fortsätta hos honom.

Hittade en annan psykolog som var den sämsta jag någonsin mött.
Under periden 15-21 års ålder så hade jag klippkort på akuten-efter vad alla trodde var astma.
Det skrevs ut bricanyl och pulmicort. Jag fick även köpa en PEF-mätare för att blåsa och föra diagram morgon och kväll.
Det visade sig sen vara paniångest och all medicin plockades bort.
Men jag fick ingen ursäkt från varekn läkare, skolsköterskan, skolkuratorn eller vanliga psykologen.
Nu menade de att jag skulle må bra för jag hade ju ingen astma.. Nähä.. Men ska jag inte få hjälp att bryta min ångest då?

Tydligen inte.
När jag var 25 som först fick jag antidepressiv medicin och jag träffade en psykolog som inte gav mig något. Då jag har väldigt svårt att prata om mina problem så satt jag och pratade om djuren. Hon lät mig göra det.
När jag sen flyttade till nuvarande ort så blev både depression och ångest 10 gånger värra. Jag fick dock en bra psykolog och blev sen inskickad till vuxenpsyk där jag nu går under utredning på bipolär sjukdom och borderline.
De säger även att jag har agorafobi, PTSD och vanlig depression.
Åker in på psykakuten och blir inlagd en vecka.

Nu mår jag KASST! Men jag känner att hjälpen är här nu, efter nästan 20 års ihärdiga försök.
Så. Ålder 13. Jag märker att något är fel!
Nu. Ålder 30 påbörjas utredningar om vad som är galet.
Jag har alltså bara där väntat i 17 år.

Och totalt 20 år har jag väntat på att få hjälp med allt jag finner jobbigt. 20 års väntan är över.
ÄNTLIGEN någon som tar mig på allvar.

Jag satt på facebook och tittade på bilder å slogs genast av ren och skär avundsjuka.
Folk på korten såg så himla glada och lyckliga ut.
Alltså, på riktigt. Äkta glädje.

Undrar ibland hur det känns att kunna gå ut, skratta, umgås och vara äkta glad.
Visst, jag har varit ute och haft kul, skrattat och varit glad.
MEN, detta ordet men finns där.
Detta men är då denna känsla av oro, skräck och otrygghet som ligger och gror.
Varför ska dessa känslor finnas där? Jag vill kunna slappna av och ha kul.
Men det är som att jag hela tiden måste vara beredd på det hemska som kommer att hända.

Sen då, dagen efter. Då har jag nästan ångest för att jag var ute och hade kul. För OM det hade hänt något så hade jag varit till allmänt åtlöje.
Folk skulle peka och skratta ÅT mig.

Nu har jag varit i detta träsk och bråkat med mina demoner i 20 år.
Det bör väl vara Min tur snart att må bra?!? Eller är det för mycket begärt?

Jag kan nästan få dåligt samvete över att jag mår dåligt.
Jag har ju egentligen ingen anledning att må som jag gör, eller jo... jag har lite hemskheter i bagaget, men jag käpmar inte som så många andra med tuffa saker.

• De man läser om som har barn som är svårt sjuka
• De stackare som av någon anledning överlever sina barn
• De som lever i fattigdom och svält
• De som blir föräldralösa i unga år.

Jag har inget av detta.

Varför ska då Jag må så dåligt?

Vilken skitdag det blev då.. jag har fortfarande skdandet i skallen.
Eric frågade om han skulle köra piskan, men jag vill ha värre än så.
Men man kanske ska ge det ett försök..
Först skinnpiskan som är lite snällare.. Funkar inte den så läderpiskan...
Funkar inte den, vad gör jag då?

Jag måste hålla mig... får inte skära..

Får inte, men vill... vill, vill, vill, vill...

FAN!

Var till arbetsförmedlingen nu för att få ett papper påskrivet.
Utan påskrivt = inga pengar.
Nu var det bara så att de hade stängt här v 28-31 så jag måste ta mig till Lidköping.
Hur ska jag lösa detta?
Jag åker INTE buss eller tåg, så jag måste fixa detta..

Drog sen till soc för att hämta papper om personligt ombud.
Ett personligt ombud finns där för oss med psykiskt funktionshinder, och hjälpen man kan få är i kontakt med försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedling, psykiatrin och andra myndigheter.

Då har denna dagen snart gått mot sitt slut.
Jag har känt mig så lagom likgiltig. Varför ska ett invant beteende vara så jobbigt att bli av med?
Jag tittar på mina armar, på mina ärr och tänker att; "jag vill ha mer, jag vill skära mer"

Såna tankat dyker upp även fast jag inte har ångest. Jag är bara likgiltig.
Varför dessa tankar?
Hur ska jag bryta detta mönster..?

Snart dags för att sova och det får nog bli med Theralen i kroppen.
Allt för att hålla mig borta från dumheter..

Nu känns det nästan svårt att komma igång här.
Har ju bloggat på den andra portalen en tid nu..

Mycket tankar snurrar nu, allt handlar om den nya situationen jag sitter i.
Har jag någon ny läsare så kan jag dra en presentation av mig själv.

Jag heter egentligen inte Tekla, det är mitt alterego som jag använder när jag mår dåligt.. Vilket är oftare än att jag mår bra.
Kanske ska byta namn permanent?
Hur som, jag och min ex sambo bor fortfarande tillsammans. Eller ja, det har bara gått 1 vecka sen jag gjorde slut.
Nu vill jag hitta en ny lägenhet, men när alla hyresvärdar tar semester smtidigt så är det inte lätt.

Jag vill ha en lägenhet samtidigt som tanken på att bo själv skrämmer mig.
Men jag ska försöka få en boendestödjare eller ett personligt ombud.
Vem ska annars märka av när jag dalar i mitt humör?
Jag märker ju sällan det innan jag sitter med kniven i armen.

Men åter till mitt boende. Jag är tacksam att mitt ex låter mig bo här tills jag hittar något eget. Men samtidigt så känns det som jag vill kunna flytta idag.
Sen möblemanget som fattas. Socialen verkar anse att jag kommer klara mig på min sjukpenning.
Men hur ska jag kunna köpa möbler när jag i dagsläget går plus minus moll?

Jag har tidigare bloggat på blogspot men då min familj hittade dit så fick jag snällt flytta vidare.
Min blogg handlar om psykiatrin, mina utredningar, mediciner, ångest, självdestruktivitet och sånt jobbigt.
Familjen vill inte veta hur jag mår så jag hade bloggadressen hemlig.
Men vad hjälpte det..?

Nu börjar jag om på ny kula.

Detta kommer då vara en ganska mörk blogg.
Kanske även kommer vissa glädjestunder, vad vet jag..

Jobbig dag.. Vaknade i morse och var på ett riktigt strålande humör!! Allt var på topp.
Sen svängde det och jag blev till mitt apatiska jag. Finns ingen mening med livet, jag tillför inte något vettigt till denna värld...

Såna tankar är inte roliga..
Var sen till psykologen för ytterligare mer bedömningssamtal som bestod i att svara på en massa frågor.
På första pappret var 15 frågor. Om 7 var "ja-svar" så tyder det på bipolär.
Jag hade 2 "nej"
Sen nästa papper innehöll 116 frågor och det ska Carina gå igenom tills nästa vecka då jag ska tillbaka för ytterligare mer bedömning.
Sen v 32 ska jag träffa en läkare som då har läst svaren på dessa frågor och han ska ställa ytterligare frågor och kunna ge en slutgiltig diagnos.
Så hittills har jag svarat på 147 frågor och mer ska det bli.

Känns skönt att de faktiskt tar mig på allvar. Det är första gången någon lyssnar efter alla år som gått och jag känt mig fel, jag har märkt att det är något som inte stämmer.
Att börja lida av ångest redan som barn är inte normalt
Att börja skära sig som 11-åring är inte heller normalt
Att undra med det är för mening med livet som 13-åring är inte normalt
Att försöka ta sitt liv som 15-åring är inte normalt
Att aldrig kunna känna normal glädje är inte normalt.

Vad är då normalt?
Hur ser ett "friskt liv" ut?

Inte nog med att de misstänker bipolär sjukdom, agorafobi, PTSD och panikångest.
Nu misstänker de även borderline.

12 augusti tar utredningarna fart igen.
Då ska jag träffa läkaren på psyk..

Jag längtar faktiskt. Jag står helt själv i 5 veckor till. Hur kan de stänga psyk?
Tror de att våra demoner går på semester?