FIGHT BACK

Jag ska väl inte gnälla egentligen.
Jag har fina vänner som bryr sig, några få i familjen och en underbar katt.
MEN, Jag måste ju bo hos mamma nu och det är något som jag inte klarar av.

Jag kan känna irritation över detta då jag ska inte gnälla! Jag får inte gnälla!
Jag ska enbart vara nöjd med att någon släpper in mig

Jag kan inte med henne och det smärtar på något sätt.. Jag klarar inte av min egen mamma!
Men, hon har visserligen inte funnits där innan för mig eller mina syskon.

Sen mina humörsvängningar.. Jag hatar dom.
Hur lär man sig att vara ett med sin diagnos?
Eller är det så här för alla som fått diagnos?
Man vet att man har den, men det är fortfarande lika jobbigt?

Nu kommer säkert någon, som vanligt att säga åt mig att jag inte ska tänka på diagnosen. Att jag får det att låta som att jag vill att alla ska tycka synd om mig.
Eller att alla får diagnoser satta till höger och vänster.
Jag ska bara se mig som Maria.
Inte Maria med borderline.

Men, nu är det ju så.. Jag Är ju Maria Med borderline.
En Maria som trots frälsning, DHA, förlåtelse osv saknar sina rakblad.
Det är Grymt jobbigt ska ni veta!!

Det måste jag säga att sluta röka och snusa är såå mycket lättare än släppa rakbladen.
Jag saknar, saknar, saknar....
Saknar smärtan, saknar känslan, saknar.. Jag vet inte.
Jag kan inte ens förklara...
Eller jo, jag kan men avstår. Ni behöver inte veta allt.